Den schweiziska författaren Ilma Rakusas självbiografiska roman Vidare vatten har nyligen getts ut på Ramús förlag (översättning av Birgitta W. Augustsson). Rakusa är medlem av den tyska akademin.
Rakusa föddes 1946 i Slovakien och hon har en ungersk mamma och en slovensk pappa. De första levnadsåren bodde hon i Budapest, Ljubljana och Trieste för att 1951 flytta till Schweiz där familjen skulle komma att stanna. Vidare vatten är skriven på ett poetiskt språk och tar fram minnesfragment från olika delar av författarens liv. I början är det – av naturliga själ förmodligen – lite mer fragmentariskt för att senare i boken bli lite mer sammanhängande. Det är trots detta inte alls svårt att följa med. Boken är hyfsat kronologisk och det finns en röd tråd att hänga upp sitt läsande på.
Det kringflackande livet påverkade författaren mycket som barn. Även om de slog sig ner i Schweiz så flyttade de runt en hel del där. När hon äntligen erhöll ett schweiziskt medborgarskap började hon själv att resa runt. Två utbytesår gjorde hon, ett i Paris och ett i Leningrad och hon gjorde många resor runt i Östeuropa, för att saknaden efter sina rötter var stor. På grund av att hon tidigare varit statslös fanns ingen möjlighet att resa och hälsa på släktingar eller att återse någon av de tidigare bostadsorterna före medborgarskapet.
Jag kom tämligen snabbt in i boken och ju mer jag läste desto mer tyckte jag om den. Jag tycker att poetiskt språk kan vara fantastiskt bra när det är bra skrivet och Rakusa är en mycket bra författare och språket flyter verkligen. Det är inte Hertha Müller-svårt utan passar även den som kanske avskräcks av det poetiska. Det jag tyckte bäst om var att läsa om hennes tid i Leningrad, kärleken till den ryska litteraturen och senare kärleken till de sovjetiska böckerna hon köpt illegalt. Jag hoppas att mer av Rakusa översätts till svenska annars får jag banne mig ta och börja läsa henne på tyska!
