Jag har läge funderat över om Min sons historia av Nadine Gordimer platsar i mitt feministiska bibliotek, eftersom den egentligen handlar om två män. Nu när nyheten om hennes bortgång nått mig och jag verkligen fått fundera över hennes författarskap vill jag ändå skriva några rader om boken, som faktiskt har flera fina kvinnoporträtt.
I början av boken får en tonårspojke veta att hans far, den stora medborgarrättskämpen, har ett förhållande med en vit kvinna. Boken kretsar kring sonen och hans känslor och kring faderns och den vita kvinnans förhållande. Kvinnan är också en stor förkämpe för svartas rättigheter i Sydafrika. I boken får vi också möta den bedragna hustrun, för vilken allt måste hållas hemligt, och systern som är deprimerad.
Jag minns inte alla detaljer och alla turer såhär några år efter att jag läste boken, men jag berördes mycket av den och jag minns känslan av att den politiska kampen anges som själ för att bedra, när det i själva verket handlar om köttsliga lustar och ignorans för det man har. Det är den här vinkeln som gör att jag nu väljer att recensera boken här och rekommendera den till alla feminister och alla som vill läsa kvinnoskildringar från hela världen. Gordimer må kanske inte varit feminist, men hon kunde beskriva utsatta kvinnors situation i en värld där alla var utsatta på ett eller annat sätt.
Andra bloggar: och dagarna går, Lyrans Noblesser, Violens boksida
