Nuria Labaris novell Slippa se regnet är utgiven som enskild novell på Astor förlag.
Novellen är skriven till ett barn, som vi så småningom förstår är en pojke, vars föräldrar ligger i skilsmässa. Det gäller att anpassa sig till den nya situationen, både materiellt och känslomässigt.
Det som först slog mig var att det var en konservativ moralpredikan över att äktenskapet som helhet är ett måste och att både manligt och kvinnligt behövs, men så småningom började jag känna att det var en lektion i hur könsroller kan försvåra till våra barn och göra oss handikappade vid en skilsmässa. Pappan lägger bara pengar på dyra saker och dricker vatten ur tomma syltburkar. Mamman är den som tvättar kläder och novellen slutar med att pojken måste gå hem till mamman för att få ett par rena kalsonger.
Jag vet inte om det var författarens syfte att belysa hur könsroller begränsar oss, men det var det jag fick ut av den. Det var typiska förhållanden med den prylfixerade, men i övrigt husligt handfallna fadern och modern som fick fortsätta att vara tryggheten som tvättar och dricker ur riktiga glas. Det är så fantastisk med noveller att de ofta är öppna för tolkning och eftersom jag inte vet så mycket om författaren så tolkar jag detta som en feministisk novell.
