Jag läste Susanna Alakoskis självbiografiska roman Svinalängorna något år efter den kommit ut. Självklart har den en plats i Feministbiblioteket och därför recenserar jag den nu.
Det är i Ystad på 60-talet. Leena och hennes familj flyttar in i ett bostadsområde som för dem är höjden av lyx; flera rum, parkett och balkong. Av kommunen kallas området för Svinalängorna. Leenas uppväxt präglas av alkoholism. Hennes föräldrar är periodare och under de perioder de dricker lever hon och hennes syskon i misär. Övrig tid har de ett fint familjeliv. Familjen känner en annan finsk invandrarfamilj och där super pappan jämt medan mamma alltid är nykter. Mamman Helmi blir en räddning många gånger för Leena. Grannflickan Åse och Leena blir goda vänner och Åses mamma dricker också för mycket, även om det är under kontroll. Förutom alkoholism så är bokens tema vänskap. Leena och Åse och Helmis dotter Riitta är vänner i vått och torrt och de hjälper varandra att komma igenom barndomen.
Jag tyckte mycket om den här boken och trots allt elände så fanns det en varm känsla i vänskapen mellan flickorna. Boken finns som film, men den tyckte jag inte alls levde upp till förväntningarna. I genren barndomsskildringar tycker att Svinalängorna tillhör bland de bättre jag har läst.