Alfahannen är Wennstams tredje roman och jag ha tidigare läst Smuts (den andra boken, Dödergök, ligger i ett adlibrispaket på väg till mig). Jag skrev i recensionen om Smuts att den feministiska övertydligheten förhoppningsvis växer bort när författaren skrivit mer än en bok och det kan jag konstatera att den gjort. Jag tyckte om Alfahannen och även om mördare och motiv är hyfsat klart från första sidan så är den ändå spännande.
Boken handlar om Emma som får sin första roll som skådespelare och ska få spela mot branschens gigant, Jack Rappe. De inleder ett förhållande och det är enbart på Jacks villkor. Han begår övergrepp, även om det inte alltid är helt glasklart i Emmas ögon att det var just övergrepp. Jack blir knivskuren och Emma anhålls för mordförsök. Andra halvan av boken är en rättegång där man får följa advokaten, åklagaren och utredaren var för sig. Man måste ge Wennstam cred för att ha lyckat så väl i sin tajming med boken, med tanke på all uppståndelse det varit kring sexuella trakasserier i skådespelarbranschen.
Jag tyckte som sagt om boken och trots Wennstams bakgrund som debattör i frågor som gäller våldtäkt och sexuella övergrepp så blir boken inte övertydlig och det är inte frågan om en fullständig demonisering av Jack Rappe (även om han så klart inte framställs som sympatisk). En bra deckare som jag kan rekommendera.
Andra recensioner:
DN
SvD
Expressen
Sveriges Radio
1 ping
[…] p) Anders Johnsson – De gjorde skillnad (4p) Ebba Witt-Brattström – Å alla kära systrar (3p) Katarina Wennstam – Alfahannen (2p) Maria Sveland – Att springa […]