Varför ska man prompt upp i Eiffeltornet?

Ja, varför ska man prompt åka upp i Eiffeltornet? Frågan borde jag kanske ställa till min son, som var orsaken till att jag för först gången i mitt liv besökte Eiffeltornet högsta våning på vår resa till Paris förra helgen. Hade han inte velat det så väldans gärna, hade vi absolut inte gjort det. Mitt behov kändes enormt litet. Ok, jag har varit uppe där en gång, av samma anledning som Hugo ville åka upp, men jag skippade tredje våningen och jag har aldrig sörjt det. Men nu har jag alltså varit där.

Eiffeltornet är inte speciellt högt. Det finns takbarer, till och med i Paris, som är högre. Vill man åt utsikten kan man alltså åka någon annanstans, där det inte är lika mycket folk. Eiffeltornet bjuder inte heller på några fantastiska miljöer när man väl är uppe, även om det på någon nivå är lite häftigt att åka upp i det skraltiga tornet. Åker man upp till tredje våningen är det en glashiss som man åker man blandad skräck för höjden och för att allt ska krascha av ålder. De spänningen kan ju vissa uppskatta.

Jag förstår Eiffeltornets popularitet, det gör jag. Det är en otroligt vacker byggnad och det är den stora symbolen för Paris som stad. Men det avnjuts bäst på håll. Att se tornet i hela sin prakt, när man går upp från tunnelbanehållplatsen Trocadero och tornet uppenbara sig – det är magiskt! Att se tornet från tredje våningen i ösregn och blåst efter två timmars kö och ytterligare 45 minuter i matkö och ätandes pizza ståendes – var inte magiskt.

Såhär kan jag tänka mig att avnjuta Eiffeltornet igen.