Nu blossar debatten upp igen, men denna gånger är det inte bara hemmafruarna som står i centrum. Anna Svensson, feminist och skribent, skriver att vi feminister bör hylla kärnfamiljen. Jag är själv gift och håller på att bilda en större familj och jag ser inte att jag sviker det som feminister kämpat för i åratal. Så långt håller jag med Anna Svensson. Dessutom ska vi naturligtvis inte skuldbelägga kvinnor som vill jobba direkt efter förlossning eller de som väljer att satsa både på barn och karriär.
Nu är det ingen hemlighet att jag inte gillar hemmafruar. Men för att inte fastna i en diskussion om respekt för enskilda människors val så vill jag påpeka att min kritik på hemmafruar ska ses på ett generellt plan och inte riktat mot enskilda individer. Jag anser att man måste kunna diskutera ett fenomen utan att hamna i en situation där personer känner sig kränkta. Jag vill inte förbjuda någon att vara hemmafru, så var det om du vill. Då var det sagt.
Precis som Anna Svensson skriver så är många av hemmafruarnas främsta försvarare, bloggare som har många läsare och som ibland kan tjäna pengar på sitt skrivande. Då är de knappast hemmafruar. Det största problemet med att vara hemmafru är att man saknar inkomst och därmed kan bli stående utan försörjning och arbetslivserfarenhet en dag när maken väljer att sticka med en ny. Att försätta sig i en sådan situation är otroligt problematiskt. Jag har hört hemmafruar vilja ha del av makens pension eftersom hon också arbetat, fast oavlönat i hemmet. Jag anser att man måste lösa det inom familjen och den kvinna som väljer att vara hemma bör se till att få pengar undanstoppade till pension samt egna pengar att spendera på vad hon vill. Sparpengar måste givetvis delas lika vid en skilsmässa. Jag förmodar att få har råd med en sådan överenskommelse. Jag blir lite äcklad när man glorifierar hemmafrulivet i glossiga tidskrifter med färgglada cupcakes när jag tänker på vilka konsekvenser det får om paret inte håller ihop. Därför kommer jag aldrig bli hemmafruarnas försvarare.
Men familjen som sådan är det inget fel på och jag ska göra mitt bästa för att leva så jämställt jag bara kan. Jag och min man ska dela föräldraledigheten och vi tar båda ansvar för inköp av saker till vår kommande bebis.
