Saker jag inte gillar med deckare del 2

Jag är en storkonsument av deckare och jag har tidigare skrivit en lista med tio saker jag inte gillar med deckare. Vissa böcker är bra ändå, även om de kommer in på listan, andra är mindre bra. Jag repriserar här listan med lite tillägg och lägger till fem nya saker som jag kommit på sedan förra gången.

1. Deckare med stora konspirationer.
Polisen, eller vem det nu är som är huvudperson i boken, kommer en stor, manlig konspiration på spåren. Män som utnyttjar kvinnor (det vanligaste temat, men det finns även andra) och som håller varandra om ryggen finns överallt i hela samhället och de ha makt. Det kan bli övertydligt och överdrivet många gånger och temat är mycket vanligt. I vissa deckare blir huvudpersonerna själva indragna och deras liv svävar i fara.
Exempel: Henning Mankels Villospår och Brandvägg, Stieg Larssons Milleniumtrielogi, Katarina Wennstams Smuts, Peter Robinssons Mörkrets alla färger, Carin Gerhardsens Helgonet, Mons Kallentofts Den femte årstiden

2. Seriemördare med diffusa motiv.
En mördare går lös och han (eller hon) dödar tillsynes helt slumpmässigt. När upplösningen närmar sig så är motivet ganska luddigt som t ex ”jag har varit med om något hemskt när jag var ung och därför ska jag döda alla som gjort samma sak mot andra som han/hon gjorde mot mig”. Det är alltid ett hämndbegär för något som hänt för mycket länge sedan och som inte känns helt relevant att döda för.
Exempel: Henning Mankells Den femte kvinnan, Camilla Läckbergs Olycksfågeln, Ingrid Hedströms Flickorna i Villette, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

3. Varför tänkte inte huvudpersonen på det?
När upplösningen kommer så kommer det fram ganska självklara saker som huvudpersonen aldrig borde ha missat. Självklara saker som att det finns personer som han eller hon haft något otalt med, men som personen inte minns eller mönster som för den inblandade borde vara alldeles uppenbara, men inte är det.
Exempel: Lars Keplers Hypnotisören, Mari Jungstedts Den du inte ser.

4. För blodiga och äckliga mordfall.
Avskurna huvuden och blodbad, tortyrkammare och gravar i trädgården. Ibland känns det som om det inte finns någon botten i allt äckligt.
Exempel: Åke Edwadrssons Dans med en ängel, Peter Robinssons I ondskans spår

5. För sorgliga mordfall.
De anhöriga beskrivs så närgående att man lipar sig igenom hela deckaren och spänningen därmed går förlorad.
Exempel. Karin Fossums Älskade Poona, Arnaldur Indridasons Vinterstaden, Kristina Ohlssons Askungar, Mons Kallentotfs Vårlik

6. Sidohistorier mellan kapitlen som inte har så mycket med storyn att göra.
Ofta blir deckarförfattare alltför förtjusta i historier som ska gå långt tillbaks i tiden och knytas ihop med huvudstoryn. Ibland blir banden mellan de två spåren från nu och då väldigt löst sammansatt och tillför inte mycket, kanske bara förståelse i form av mördarens bakgrund.
Exempel: Camilla Läckbergs Stenhuggaren, Henning Mankells Den femte kvinnan, Karin Alfredssons Klockan 21.37

7. Mördaren dyker upp för sent i historien.
Den som är mördaren är någon helt annan som aldrig har spekulerats kring och du känner dig lite snuvad på konfekten.
Exempel: Henning Mankells Mördare utan ansikte, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

8. Upplösningen är alltför osannolik.
Folk som har lyckats gömma sig eller levt på stulna identitet under en längre tid utan att någon har upptäckt det känns inte alltid så trovärdigt.
Exempel: Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, Unni Lindells Sorgmantel, Mons Kallentofts Vårlik

9. Överdrivet dramatiska slut.
Det som ser ut att vara en ganska lugn deckare slutar helt plötsligt med kidnappning eller skottlossning eller både och. Ibland kan det kännas nästa påklistrat.
Exempel: Liza Marklunds Sprängaren och Studio Sex, Anne Holts Bortom Sanningen, Åke Edwardssons Den sista vintern, Mari Jungstedts I denna stilla natt, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden

10. Oklara slut.
Vem är egentligen mördaren och vad hände egentligen på slutet?
Exempel: Karin Fossums Älskade Poona, Åke Edvardssons Den sista vintern

NYA!

11. Överdrivet dramatisk handling
Denna punkt gäller främst svenska deckare, eftersom det känns värre när helt otroliga saker händer i Sverige eller med svenskar inblandade. Det kan handlar om fruktansvärda mördarjakter eller mordfall som har invecklade utrikespolitiska kopplingar.
Exempel: Lars Keplers Paganinikontraktet, Anna Bovallers Äppelkyrkogården

12. Onödiga mord
Ibland tar författarna död på personer, till synes i onödan. Nu kanske det är jag som har blivit känslig efter att ha fått barn, men jag gillar det inte i vilket fall. Det sker ofta i slutet då upplösningen hade kunnat bli spännande utan ytterligare en död person.
Exempel: Mari Jungstedts Den farliga leken, TV-serien Bron

13. Huvudpersoner som inte är poliser som dras in i en massa hemska mordfall
Det behöver inte vara fel att ha en annan person som huvudperson än en polis. Karin Alfredssons läkare Ellen Elg är exempel på en lyckad karaktär som åker runt i världen och springer på hemskheter. I andra deckare kan det bli lite fånigt när författaren påpekar gång på gång att det är synd om huvudpersonen som dras in i så mycket saker. Förutsättningen för att det ska lyckas är att man inte låtsas om att personen varit indragen i mordutredningar tidigare.
Exempel: Kristina Appelqvists Den som törstar, Maria Langs Mörkögda augustinatt

14. Författaren har ingen koll och hänger upp sig på konstiga detaljer
Jag har läst deckare när författaren dröjer sig kvar vid konstiga detaljer som ska vara avslöjande, men som egentligen inte borde vara det. T ex så hängde en polis upp sig på att någon hade sin mobil påslagen på natten (vem har inte det?). En annan gång var det så att den mördade inte hörde mördaren för att hon sov med öronproppar (jag gör också det, men vaknar av när mitt barn snyftar i en annan del av rummet).
Exempel: Garin Gerhardsens Helgonet, Kristina Appelqvists Den som törstar

15. Man räknar ut vem mördaren är väldigt tidigt
En uppenbar miss. Det är inte kul när man tror att det ska komma en tvist och så gör det inte det, utan den man började småmisstänka i början visar sig vara mördaren.
Exempel: Mari Jungstedts Det fjärde offret