Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström har skrivit en bok om 70-talets feministisk litteratur, Stå i bredd, som getts ut på Norstedts. Hon skriver både om kvinnornas feministiska uppvaknanden och om de manliga författarnas betydelsefulla romaner. Stå i bredd är hennes sätt att protestera mot den tidigare historieskrivningen om sjuttiotalets kvinnolitteratur.
Sjuttiotalet ses ofta som årtiondet där det kom ut en massa vulgär kvinnolitteratur. Det var feminismens årtionde och det som grundlades på sextiotalet med Betty Friedans Den feminina mystiken och Sonja Åkessons dikt Äktenskapsfrågan (Vara vit mans slav), fick sitt eftermäle på sjuttiotalet. Men samtidigt som viktiga verk av stora kvinnliga författare kom ut då blev de inte helt sällan sågade i pressen. Witt-Brattström går igenom flera författare och verk och hur reaktionerna blivit. Mycket spännande är det exempelvis när hon jämför Ulf Lundells Jack med Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna där Lundell hyllas för sin normalitet medan Thorvall mer beskrivs som en kåtkärring. Nu i efterhand kan vi se hur lika böckerna egentligen är.
I början av sjuttiotalet är det hoppfullt och det ser ut att bli en bättre värld, för att på slutet gå mot den backlash som vi tyvärr fick se på åttiotalet. Witt-Brattström skriver med en sarkastisk glimt i ögat om hur kvinnors erfarenheter via litteraturen togs emot av kritikerna. Det märks tydligt att hon har stora kunskaper om sjuttiotalets litteratur, men också att hon har en tydlig åsikt, vilket i den här boken inte alls var fel.
Jag har träffat Ebba Witt-Brattström och tillsammans med henne och några andra satt ihop en feministisk litteraturkanon. Det var för mig helt fantastiskt att läsa den här boken som innehåller så många av de böckerna vi har med på listan, men också flera av dem som hamnade strax utanför. Stå i bredd var definitivt boken jag inte visste att jag saknade i bokhyllan!
