2009 blev det äntligen fred i Sri Lanka efter 26 års inbördeskrig. Samma år kom Roma Tearnes bok Brixton beach ut och den handlar om en familj som lyckas fly det upptrappande våldet i hemlandet.
När jag ska beskriva handlingen och skriva mitt omdöme så vet jag inte var jag ska börja. Eftersom baksidestexten är något jag har mycket synpunkter börjar jag med att skriva en ny baksidestext, såsom jag hade önskat att den var skriven:
Det är 1974 och livet på Sri Lanka börjar bli allt svårare för många, särskilt tamiler. Alice Fonseka fyller nio år och den firar hon hos sin älskade morfar och mormor vid havet. Hennes mor är singales och fadern är tamil och fadern är fast besluten att fly till England för att skaffa sig ett bättre liv. Utan att veta vad som väntar honom beger han sig iväg för att senare låta familjen komma efter. Alice vill inte lämna sin morfar, sina vänner eller sin ö, men allteftersom våldet trappas upp blir en avresa till England oundviklig.
Men sådan var inte baksidestexten. Den riktiga texterna avslöjade betydligt mer, för att inte säga nästan allt eller tja allt. Allt utom en sak, som skulle kunna läggas till i en bisats sist i texten: och hon dör (markera texten ifall du är nyfiken). Här kan du läsa hela texten.
Jag blev fly förbannas på slutet och det överskuggar tyvärr det andra som var bra och spännande. Boken började intressant med situationen på Sri Lanka eller Ceylon på 70-talet, gick vidare med livet som invandrare i England på åttiotalet och blev sedan oroligt spännande med människor som saknar både kärlek och sitt förflutna och slutade på värsta tänkbara sätt. Med ett sådant slut förtjänar man inte en bättre recension trots att jag skulle vilja hylla boken för att den fick mig så intresserad av Sri Lankas historia och av konflikten mellan singaleser och tamiler och för att författare problematiserar konflikten och inte ger en svartvit bild.
