Veronica Henrys Jul i strandhuset har legat i min bokhylla på Storytel i flera år och nu tänkte jag att det var dags att läsa den. Den har fått bra recensioner av folk jag litar på så jag läste den, trots att baksidetexten inte lockade mig. Boken är utgiven på Printz.
Lizzy har fått sparken och som yrkesarbetande i hela sitt vuxna liv, blir hon lite vilse. Så händer allt på samma gång. Hon springer på sin mans ex, som alltid vill styra och ställa, i en affär och hon informerar om att Lizzy får ta över ansvaret för svärmodern över jul eftersom exet ska åka skidor. Lizzy har ett horn i sidan till svärmodern, men har lovat att inte berätta varför, så det blir oerhört jobbigt för henne. Sedan råkar hon gå ut ur affären med ett oköpt plagg och åker dit för snatteri. På kvällen ska familjen klä granen, men alla hittar på en ursäkt för att inte komma hem. Då drar Lizzie till sin bästa väns strandhus och glömmer ta med sig telefonen.
Handlingen i boken går mellan den oroliga familjen som rannsakar sig själva och letar efter den försvunna modern och den försvunna modern som bekantar sig med olika personer som befinner sig i semesterbyn. Harley har rymt från mammans obehagliga pojkvän och råkar bo i samma stuga som Lizzy. Jack och hans son flyr undan julen för att saknaden efter Jacks döda fru är för stor och bor i grannhuset.
Det är mycket som händer och det är många trådar som ska gå ihop, men Veronica Henry fixar det. Det är sockersött, men samtidigt finns det jobbiga saker där också, såsom missbruk och psykiskt våld. Det finns också en större mening med Lizzys flykt än att hon bara är orolig för att barnen ska flytta hemifrån, ett tema i dagens första julbok. Hon har för mycket på sitt känslomässiga bord och det är reella problem. Därför tyckte jag om Jul i strandhuset.
