Tove Folkessons Sund (Weyler förlag) har fått flera hyllningar, men för mig var den lite seg att läsa ut. Den är en fristående fortsättning på Kalmars jägarinnor, som jag tyvärr inte har läst.
Eva Zackrisson bor i Stockholm och går på arkitekthögskolan. Hon passar inte in och tycker att alla bara hyllar småborgerligheten. Själv har hon i hela sitt liv velat fjärma sig från den. En dag sätter hon stopp och hoppar av utbildningen. Nu ska hon istället bli poet och musiker. Hon åker bland annat till Kuba på läger och träffar Marja. Hon bosätter sig i ett kollektiv och tar ströjobb på förskolor och caféer. Hon väntar på någon slags genombrott eller en ingivelse av vad hon ska göra med sitt liv.
Jag vet inte hur jag ska beskriva handlingen bättre. Det händer liksom ingenting. Jag var bara så irriterad på Eva som i alla fall i början kändes som en bortskämd snorunge som bara ville få betalt för att skapa och inte alls anstränga sig i skolan. Men det är fint skrivet och det märks att Folkesson är en duktig författare. Temat för Sund var helt enkelt inget jag fastnade för. Tonåringar som vill göra revolt genom att sky allt småborgerligt var så långt ifrån mig som nybakad student, så jag kunde inte känna igen mig ett spår även om jag också är från en småstad och flyttade till en större för att plugga. De kursiva avsnitten, när Eva återvänder till sitt barndoms Öland, fick jag aldrig riktigt kläm på och jag gissar att det faktum att jag automatiskt skummar avsnitt i kursivt var en orsak till det.
Jag kan tänka mig att om jag hade läst Kalmars jägarinnor som hade jag nog haft lite mer behållning av boken. Jag kanske inte kommer att läsa den nu, men om Folkesson skriver fler böcker med andra teman så är det inte omöjligt att jag ger henne en andra chans!
