I min jakt efter sportböcker fick jag tips om Chris Cleaves Guld. Den handlar om två kvinnor som båda tränar inför OS i London 2012. De är cyklister. Cleaves är är manlig författare, men hans skildring av två kvinnliga atleter får ändå kvala in i Feministbiblioteket.
Lite spoliervarning i sista stycket!
Zoe och Kate tillhör världseliten i velodromcykling. Zoe har ett guld från OS i Aten 2004, men Kate har aldrig vunnit ett OS-guld. Kate är gift med cyklisten Jack, som också han van guld i Aten. Tillsammans har de en dotter, Sophie, som är svårt sjuk i leukemi. De försöker rodda sin vardag, sin träning för att båda ha en chans att vinna i London och framför allt alla Sophies mediciner. Zoe lever ensam och hennes största problem är att hennes vilda liv leder till dålig publicitet. Trots olikheter är Kate och Zoe bästa vänner, men samtidigt också sina värsta konkurrenter.
Det är en berättelse två mycket olika kvinnor, en med ett familjeliv och sjuk dotter och den andra med bara sig själv att tänka på. De är samtidigt lika i sin tävlingsinstinkt och förmågan att pressa sig till det yttersta. Deras vänskap tycks ha överlevs mycket och hur mycket får vi veta ju längre in i boken vi kommer. Det nystas fram ett triangeldrama med flera bottnar och konkurrens på mer än ett sätt. Jag tyckte att boken var bra, men de mest intressanta delarna var de om träningen och sporten och mindre intressanta om Kate och Zoes vänskap och konkurrens. Just den delen var ganska banal och förutsägbar. Historien om den sjuka dottern var fin, men där var jag oerhört rädd att det inte var en feelgood jag hade fått tag på.
Det var en feelgood, vilket jag är tacksam över, så får ni tolka det som ni vill. Det blev en gastkramande upplösning som slutade på det enda sätt som jag kunde tänka mig. Ungefär lika förutsägbar som resten av boken. Bra, som sagt, men inte fantastisk.
