Jag har lyssnat på flera Muminböcker för att trösta mig lite i coronatider, men så ramlade jag över När vinden exploderar mot min hud av Suzanne Ibrahim och valde att lyssna på den. En dagbok över krigsutbrottet i Syrien var kanske inte det bästa just nu, men nu blev det så. När vinden exploderar mot min hud är översatt till svenska och endast utgiven i Sverige. Teg publishing står för utgivningen, Anna Jansson har översatt och Charlotta Åkerblom har läst in. Min vän Eva Wilsson har gjort det fina omslaget.
Suzanne Ibrahim är journalist och författare och bosatt i Damaskus. Hon har flyttat dit från Homs för att förverkliga sina drömmar. Hon ser fram emot att flytta in i en helt ny lägenhet där hon valt ut allt enligt sin egen smak. Hon kommer aldrig att få flytta dit. Strider utbryter i Homs, det är många demonstranter och beskjutningar. Det sprider sig över landet och överallt träffar Suzanne Ibrahim människor som är rädda. Själv vill hon inte fly utomlands, hon väntar fortfarande på sin lägenhet. Men den stadsdelen ditt hon ska flytta är inte sig lik och när alt är avspärrat och omringat av folk med vapen, ja då är det bara att flytta någon annanstans.
När jag började lyssna på boken visste jag inte att Suzanne Ibrahim också var poet. Jag slogs flera gånger vilket underbart poetiskt språk hon hade för att vara journalist. Nu förstår jag och det var verkligen helt fantastiskt att höra en sådan hemsk historia berättas med ett sådant fantastiskt språk. Jag har förstått att Ibrahim bor i Östersund som fristadsförfattare och att hon efter två år gärna skulle stanna i Östersund. Det är fristadsnätverket Icorn som hjälper till att skydda författare och andra kulturarbetare som inte kan verka i sina hemländer, som hjälpt Ibrahim att komma till Östersund.
Kanske inte helt rätt boken att läsa i coronatider, men samtidigt en mycket fin bok och den hjälper till att förstå vad krig betyder för dem som bor mitt i det. Det var inte en helt lätt bok att lyssna på om man, som jag, blir avbruten och inte kan lyssna klart på ett kapitel. Ibrahim intervjuar en del personer och skriver även då i jagform. När man efter en paus sätter på är det svårt att veta vem som är jag. Men det var inget som störde hela läsningen. Det var en mycket fin bok med ett underbart språk. Jag vill absolut läsa mer av Suzanne Ibrahim.
