Jag läste De blåaste ögonen i Nobeller och förstod den inte. Då fick jag se att det inte var en novell, utan ett utdrag ur en roman. Jag sprang då med ens till bibblan och lånade hela boken. Den var allt annat än obegriplig.
Pecola är en svart flicka som lever i en amerikansk stad på 40-talet. Hennes familj är fattig. De är fattiga därför att de är svarta. Pecola önskar sig ett bra liv och gärna skulle hon vilja vara vacker. Men när hennes far våldtar henne och hon blir med barn blir hon galen. Eller blir hon bara besatt av sin egen skönhet? Hon ber en präst ge henne blå ögon och hon blir hönhörd. Efter det kan hon inte göra annat än att titta sig i spegeln.
Boken följer inte Pecolas öde från en punkt till en annan, utan det speglas i berättelser som andra. Omgivningens fördomar står i centrum. Jag tyckte att det var en otroligt stark bok och de svartas utsatthet och fattigdom skildrades på ett sätt som gjorde mig djupt berörd. Jag rekommenderar boken varmt.
2 kommentarer
2 pingar
Jag läste den för säkert 20 år sedan och jag minns känslan av den ännu – tecken på en riktigt bra bok!
Verkligen! Jag kommer kanske inte minnas i detalj vad den handlade om, men känslan kommer att finnas kvar.
[…] helgen recenserade jag hennes bok De blåaste ögonen och senare i veckan ska jag hedra henne med att låta henne få bli veckans […]
[…] De blåaste ögonen 1970 […]