Kapstaden, dagens resmål, är en stad jag har varit i för länge sedan. Det är en fascinerande stad på flera sätt, inte enbart positivt. När vi var där såg vi mycket fattigdom på gatorna och det var läskigt med män som gick omkring i rika områden med basebollträn, något som vi senare förstod var privata bilvakter. Precis som Berlin har Kapstaden en före- och en efterhistoria.
Zoë Wicomb är en sydafrikansk författare som levde i Sydafrika som varken svart eller vit, utan en blandning. Hon berättar i en delvis självbiografisk novellsamling om sina upplevelser, Du kan inte gå vilse i Kapstaden. Boken kretsar till Frieda som komit tillbaka till Kapstaden efter år i England. Hennes nya idéer är inget som går hem hos de nya vännerna i Sydafrika. Boken handlar om apartheidsystemet och hur olika tillgången till staden var för svarta respektive vita.
Boken är skriven 1987, så något efter fanns inte när den skrevs, vilket är mycket intressant. Vi kan läsa den med andra glasögon, men måste samtidigt ha i åtanke att när den skrevs hade Zoë Wicomb samma glasögon. Hon har inte skrivit boken med vetskap om vad som hände bara några år senare. Sådant tycker jag är tänkvärt när jag läser en bok. Tidsaspekten är här viktigare än i många andra fall.
