Ellie Levenson är en brittisk feminist som har bland annat skrivit i Guardian. Vad är en noughtie girl? Frågan får ett svar i ett inledande test där du ska se om du passar in. Summan av testet är att om du är en noughtie girl så vill du både ha lika rättigheter och möjligheter som män, samtidigt som rakar dig under armarna och gillar att ha högklackade skor och mycket smink.
Det kan låta som en självmotsägelse i många antifeministers öron, men det är ganska mycket mitt i prick. Feminism handlar inte om hur vi väljer att klä oss eller vilka färger vi väljer eller väljer bort. Det handlar om vad vi gör och vad vi argumenterar för. I början älskade jag boken och nickade och hummade medhållande för mig själv när jag läste, men allteftersom började jag tycka att det var lite väl tillrättalagt efter Levensons egna ideal. Visst är det bra att hon är ärlig, men att bli upprörd över att kompisen bytt efternamn (en stor feministisk fråga i UK och USA är efternamnen eftersom man där blir Mrs Sin Mans Namn) samtidigt som hon själv inte vill att hennes man ska bli en ”stay at home dad” är lite märkligt. Det känns lite viktigare att dela på ansvaret för barn än vilket efternamn man har.
Slutsatsen är att man kan vara feminist även om man inte håller med om alla bitar (t ex om abort, barnpassning, markservice) eller agerar som man förväntas (om man byter namn, eskorteras till altaret av pappa eller tal all föräldraledighet) så kan man fortfarande kalla sig feminist. Detta är intressant, för jag håller i grunden med, men kan ändå känna att det måste finnas grundåsikter som man bör ställa upp på. Men är detta bara en känsla eller är det så? Kan man vara feminist och mot fri abort? Boken har väckt många intressanta tankar och jag lär återkomma i frågan. Diskutera gärna vad ni tycker!
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Nu har jag inte själv läst boken, men är det inte så att det finns väldigt många olika definitioner på feminism, på samma sätt som för tex liberalism. Så när man säger att man är feminist så måste man i stort sätt alltid också ge sin egen definition på vad man menar.
Själv har jag valt att inte kalla mig feminist av just den anledningen, att jag snarare tror att det ger en missvisande bild av mig. Förutsatt att jag inte har möjlighet att faktiskt göra en utläggning. Jag brukar istället tjata om ömsesidig respekt och ödmjukhet. Både mot sig själv och gentemot andra; män som kvinnor.
Kanske nyckeln framför allt ligger i att vara något mer medveten. Att fundera på om man gör/tycker på ett visst sätt bara för att kulturen bjuder det, eller för att man faktiskt instämmer. Och även om man inte instämmer så kan man så klart sedan välja att följa strömmen ändå om det faktiskt ändå tar dig åt det håll du vill, samtidigt som man inte kan ta alla strider samtidigt. Vilken sorts person vill man vara? Och vilket sorts samhälle vill man verka för? Och hur?
De som upprörs över namnen har nog aldrig varit riktigt kära och känt att man verkligen vill visa världen att nu är det vi två. Mina fördomar säger mig att det snarare är de feminister jag ratar män och som till och med ser det som ett svek mot kvinnokollektivet att faktiskt bli kär i en man. Hemska tanka. Att bli tillsammans med/gifta sig med en man för att ”han kan vara bra att ha om han är lydig”, verkar dock vara ok 🙁
När det gäller abortfrågan så är den så tragiskt svart-vit, så här i Sverige vågar vi inte ens ha diskussionen om hur vi ska få ned antalet aborter. Som är skyhögt! Dessutom anser jag faktiskt att vi bör se över tidsgränserna, med tanke på att foster går att rädda tidigare och tidigare och sjukdomar går att rädda tidigare och tidigare. Men fri abort: Absolut!!!
(PS Jag kallar mig Åsa Carlsson – Liberal, för att jag har en blogg som beskriver vad just jag menar med liberalism.)
Jag hade verkligen inte förväntat mig att någon skulle ha läst boken, med tanke på att knappt någon har hört talas om den i Sverige, men diskussion om sakfrågan är ändå intressant. Tack för ditt inlägg!
Jag tror att just namnfrågan är stor i de länder där man inte genomfört du-reformen, eftersom man där blir något av sin mans ägodel. Jag har valt att inte byta namn, men det är mer av fåfänga, då jag tycker att mitt namn är finare (min man ville tyvärr inte byta, så vi har olika namn). Det känns dock som en stor skillnad att jag i Sverige vid ett namnbyte skulle bli Hanna Ericson och inte Fru Andreas Ericson. Det senare känns mer som något att kämpa emot.
Jag håller med om att abortfrågan är svart-vit. Tyvärr är den ju det nästan överallt. I USA tex är abort tillåtet i större utsträckning än här och där är man också antingen för eller emot. De skulle förmodligen se mig som reaktionär om jag föreslog den svenska lagstiftningen. En viktig sak när man pratar om ökade aborter är att understryka vikten av tillgängliga preventivmedel. Detta är något som motståndarna alltid ”glömmer”.
Ja det där med ”Fru …” passade kanske när man faktiskt jobbade mer som ett team, men knappast nu när man allra oftast jobbar med helt olika saker.
Dessutom gifter vi oss allt senare vilket gör det lite praktiskt mäckligt att byta namn, när man kanske redan byggt upp ett stort nätverk och där ens namn blivit ens varumärke.
Just nu lyckas jag inte lite snabbt hitta siffrorna om abort på SCB, men de var otroligt skrämmande. Var det varannan eller var fjärde graviditet som avslutades med abort? Och vi har väldigt mycket fler aborter än tex våra nordiska grannländer. Det borde väl knappast vara okunskap om hur barn blir till. Och preventivmedel finns det gott om. Är det all skrämselpropaganda om p-piller som satt sina spår? Rädslan för könssjukdomar verkar också minskat betydligt. Kan priset spela in? Spontant anser jag att vi här gott skulle kunna subventionera.
Intressant att du kan jämföra synen på ”könsfrågor” mellan Sverige och USA. För mig är det i alla fall lätt att först tänka att vi är väldigt lika, även om jag, när jag tänker efter, vet att det faktiskt finns en del som skiljer oss åt.
Angående abort så är det klart att det är skrämmande att upplysta västerländska män och kvinnor inte kan skydda sig ordentligt och jag tycker att det är värre att man verkar orädd för könssjukdomar än att man inte bryr sig om en eventuell graviditet. Dock ska man inte ta för lätt på antalet aborter, men trots allt ser jag ingen anledning till att inskränka aborträtten för att det görs för många. Snarare är det en diskussion om varför folk blir ofrivilligt gravida som behövs. Eller varför man väljer abort som utväg (man kan ju bli lämnad under graviditeten, tex).
Angående feminism- och jämställdhetsdiskussioner i Sverige och andra länder, så tycker jag att det är jätteintressant att läsa böcker från andra länder för att jämföra. Eftersom jag inte talar så många språk så blir det mest böcker från England och USA. Abort är ett hetare ämne i USA, därför att det finns så stort motstånd där. I UK är det också en hyfsat stor diskussion. Det finns betydligt fler hemma fruar både i USA och UK, vilket ockås präglar jämställdhetsdiskussionen.