Och nu såhär på morgonkvisten då jag är svintidigt på jobbet för att jag har en bebis som tycker att när solen skiner ska man gå upp, och jag redan blivit lyrisk av Kent en gång, passar jag på att spotta ur mig lite Kent-nostalgi:
Varför får jag inte på mig dina blå jeans?
– Blåjeans
Jag vet inte varför, men jag älskade denna textrad från början och Blåjeans är fortfarande en av de bästa Kent-låtarna enligt mig.
En blank dank
låg så tungt i min hand
Mer värd än kulor av glas.– Frank
Förfärligt sorglig låt, och mitt i allt det hemska finns så mycket åttiotalsminnen. Den som inte minns att dankar var mer värda är alla andra kulor är inte född på 70-talet.
Jag vill ha min tunga där du är,
så nära att du blir våt
men så nära får ingen gå…– Kräm
Behöver jag kommentera?
