Ukraina var ett självklart val av land och jag var verkligen sugen på att läsa Depeche Mode av Serhij Zjadan, så det fick bli den. Ingen protesterade. Under läsandes lopp fick jag indikationer på att folk inte gillade boken och tyckte att den var svårläst. Själv valde jag att sträckläsa den i helgen och tyckte riktigt mycket om den! Boken utspelar sig bland ukrainska alkoholiserade ungdomar i Charkiv 1993.
Läs min recension av boken här.
Hiss eller diss?
Faktum är att det blev dött lopp mellan hiss och diss av oss fem som deltog i cirkeln. Två tyckte mycket om, två förstod den inte alls och en tyckte att den var både bra och dålig. Mycket spännande utfall! Det blev alltså inte enbart en diskussion om bokens märklighet, utan vi kunde diskutera vad vi tyckte var bra och dåligt och varför.
Fyllesnack – spännande eller helt ointressant?
Vi stannade länge vid fyllesnacken som en stor del av boken byggde på. Vi som gillade boken såg det som spännande att läsa en bok om människor vi aldrig läser om annars (nittonåriga alkoholiserade ukrainska pojkar) och att mycket kunde kopplas till den situation som rådde i Ukraina efter självständigheten 1991. De som inte gillade boken invände att fyllesnack som man själv inte deltar i sällan är intressant och det ligger ju onekligen en poäng i det, även om jag inte håller med i det här fallet.
Fanns där en historisk koppling?
Vi höll oss kvar vid samtalen och vad som sas och diskuterade huruvida där fanns historiska kopplingar. Jag hade fastnat för att när diskussioner om folks nationalitet kom upp på tapeten uppkom ofta frågor som ”vad är det för skillnad (på en tartar eller kazak)?”. Svaret var då ofta att det ena eller det andra inte har något skriftspråk. Jag var road över det, men tänkte att det kanske skulle vara en symbol för det postsovjetiska då man helt plötsligt fick vara sin minoritet och inte längre vara var sovjet. Om folket hade ett skriftspråk eller inte har jag dock inte kollat sanningshalten i.
Hålla oss kvar i regionen
När vi skulle prata om nästa gång, sa jag att jag tyckte att vi skulle läsa något från Sydafrika efter sommaren eftersom Sydafrika är temaland på bokmässan i september, men då återstod ju något till nästa gång. Ett förslag, som gillades av alla, var att stanna i regionen. Kanske hade något ryskt varit spännande, men jag föreslog Elif Shafak från Turkiet och 10 minuter och 38 sekunder (Tranan) och den fick det bli. Det blir ju också en samtidskoppling eftersom Turkiet eventuellt ska medla i konflikten.
