Jag hakar på Enligt O idag och skriver om fem minnesvärda sporthändelser idag. Nu är det ju Vinterstudiosäsong och jag längtar efter OS i vinter (även om det än en gång blir utan publik). Det finns mycket jag glatt mig åt genom åren, men de största upplevelserna är nog från när jag var yngre ändå. Linda listar OS-finalen i fotboll från i somras, men huva, den vill jag faktiskt helst glömma. Det var ett förlorat guld och inget annat!
Jag inser att det bli mycket herrar och Anja Pärson, Pernilla Wiberg och Carolina Klüft har också gett mig många fina sportminnen. Idag listar jag de fem främsta, men jag skulle lika gärna kunna nämna 10 fantastiska sportminnen, eller 20 eller 50. Jag håller mig till reglerna och nämner fem, och så får ni en bonus på slutet (för att jag inte kan låta bli).
Mina fem finaste sportminnen
VM-brons i fotboll 1994: Jag kan inte annat än att hålla VM i fotboll 1994 som den största sporthändelsen i mitt liv. Det började för oss med gruppspel när vi var i Spanien och gick vidare till sommarjobb på dagarna och fotboll på nätterna. Det var en magisk sommar med bästa tänkbara fotbolls-slut!
OS-guld i hockey 1994: Sverige mot Kanada i OS-finalen i hockey var något av det mest spännande jag sett (kanske med undantag från Sverige-Kanada i fotboll i OS 2021, men den matchen skulle vi ju glömma bort). Jag och min bror kollade straffarna, medan mamma och pappa låste in sig i köket för att de inte pallade. Idag kanske jag skulle varit dem. Det blir ibland för jobbigt (som i OS, men det är bort ur minnet sa jag ju!).
OS-stafetten på skidor för herrar 1988: Jag hade precis börjat intressera mig för sport på ett djupare plan och försökte hela tiden lära mig mer. När min mamma berättade att det skulle vara stafett och berättade var det var, blev jag superpirrig. Först var det damerna, men när det kom till herrarna hade vi ju en chans. Jag undrar om det inte var under den här stafetten som jag gick från sportintresserad, till helt galen i sport.
IFK Göteborg – Dundee United i UEFA-cupen 1987: Fotboll blev min stora grej under VM i Mexiko 1986 och min mamma fick säga sitt min lärare som hon mötte på stan, att jag tittar på fotboll på sommarlovet. IFK Göteborg var det självklara valet att heja på i Allsvenskan och när de gick till UEFA-cupfinal 1987 satt hela familjen bänkade framför TV:n. Lyckan var enorm!
Dubbla OS-guld i sprintstafett 2006: Det hade varit öken så länge och inga OS-guld på 12 år. Jag satt på Folkpartiets partikansli i Stockholm och jobbade som receptionist. Jag kunde ta med mig växeltelefonen och gjorde så så fort det brände till. Hela arbetsplatsen var djupt engagerad, inte minst min chef Chrille, som tragiskt nog inte finns mer. När jag tänker på honom, tänker jag på glädjen vi kände tillsammans då.
Och så en bonus…
OS-guld i kanot 1984: Jag har bara vaga minnen kring de två OS-gulden i kanot 1984, men det gjort enormt intryck på mig. Jag ritade till och med en liten bok som jag kallade Om OS efteråt. Det var där mitt sportintresse föddes. Jag visste redan då att jag ville se fler svenska flaggor i topp på fler olympiska spel.
