Anja Wikströms bok Ingen familj är en ö handlar om adhd, föräldraskap och skuld och är en självbiografisk roman. Jag känner Anja lite grann via sociala medier så det var fanatiskt roligt när jag hittade hennes bok på Sjöstadsbåten över till Söder.
När Ada blir mamma till My är det inget som stämmer. My blir hysterisk i BVC:s väntrum, på babymassagen och när mammagruppen samlas hemma hos dem. Men hon lär sig fort. Pratar först av alla och lär sig gå långt innan hon är ett. Att My är speciell är dock inget föräldrarna får veta, istället läggs hennes ”besvärlighet” på mamman. Det är hon som är för nervös, säger fel saker och inte gör som hon borde. Det är därför My skriker, bråkar och beter sig illa. På förskolan får hon inga vänner. Eller jo hon får en och annan, men alltid anses de olämpliga för varandra och de säras på. My blir alltid ensam. Problemen blir värre när lillebror kommer. Då läggs det till bråk mellan syskonen. Men Hugo är mer som andra barn. Med honom känner sig Ada som vilken annan mamma som helst. Familjen lever i ett kaos, isolerade för att ingen orkar med dem och de väntar och väntar och väntar på en utredning för My och de när en förhoppning om att en dag får hjälp. Men hjälpen ska dröja. Väldigt länge.
Detta var en bok som jag till en början fick läsa i små doser. Jag var oerhört berörd av den. Jag blev förbannad på samhället som inte lyckas hjälpa familjen i tid, på förskolan, skolan, BVC, BUP och alla andra som inte alltid tog familjen på allvar. Sedan blev jag arg på familj och vänner som inte hade förmåga att se. Jag vill såklart inte döma, det är kanske inte helt lätt att stå bredvid och inte veta vad man ska göra, men jag känner verkligen med den frustration som Ada känner. Det som var skrämmande i sammanhanget var alla kalas som My inte blev bjuden på och att alla föräldrar har mycket prestigefulla jobb såsom journalist på någon stor dagstidning eller jobbar i regeringskansliet. Boken utspelar sig nämligen på Södermalm i Stockholm. Det är ju inte extra illa för My därför, men man kunde ju hoppas att personer där varit mer medvetna.
Boken är inte munter, men som författaren själv säger så är detta ett perspektiv. Livet har fler, som tur är. Ett exempel på det är att en semester kan skildras med fokus på den jobbiga resan dit, medan resten kläms in i en mening ”resten av resan gick fint”. Det var viktigt för mig att hålla det i bakhuvudet för att orka läsa vidare. Det är en viktig bok om barn med särskilda behov om fördomar och om att föreställningar om mammans fel fortfarande ligger kvar hos många människor. Det är en fint skriven bok och kärleken till barnen är närvarande på varenda rad.
Jag vill avsluta med en av de mest gripande scenerna i boken. På My:s skolgård finns en blomma där barn kan ställa sig om de inte har någon att leka med. Där stod My dag efter dag, utan att någon kom fram, inga barn och inte heller några lärare. Detta visste familjen eftersom fadern gick förbi många, många gånger för att se efter. Så skandalöst agerat av av skola!
Ni ser, jag har läst boken som en skildring av verkligheten. Det var det ju på sätt och vis, men vi ska inte glömma bort att det är en roman.
Läs mer: Aftonbladet, GP, DN
