Med jämna mellanrum hamnar jag i ett läsläge då bara deckare duger. Nu är ett sådant läge. Tyvärr inte mycket för Feministbiblioteket så det blir lite glest med recensioner. Jag har i en vecka varvat Carin Gerhardsen och Arnaldur Indridason och ska precis börja med Vyssan lull, boken som vann Bokbloggarnas litteraturpris. Den är nästa bok i Brekfast Book Clubs bokcirkel.
Så hjälp mig nu, vilken bok ska jag läsa sedan? Ingen deckare alltså, jag måste komma ur mitt beroende!
Jag kan dock glädja er med att det inom kort kommer en recension på SCUM manifest av Valerie Solanas. Men precis som att det tar tid att förbereda sig för att läsa den, så tar det tid att skriva en recension.
2 kommentarer
Deckarträsket hamnar jag i ungefär en gång om året. För mig är det ganska lätt att ta mig ur det, efter några böcker märker man att de flesta har samma stil… De hittar ett lik och utredningen påbörjas. De tar in lite folk på förhör. Killen som de tar in när det är 150 sidor kvar av boken är troligen inte mördaren, han som de tar in när det är 75 sidor kvar av boken är nog heller inte mördaren. Så ytterligare lite villospår, och sedan kommer upplösningen, gärna med en liten twist. Och efter fem böcker så tycker jag mig känna igen mönstret och tröttnar. Då är det dags för annan litteratur. Tills jag efter ett år kommer tillbaka igen. Jag menar inte att deckaregenren är dålig på något sätt, men det krävs en ansträngning av författarna att få det till att bli unikt!
Ett tips till femeinistbiblioteket är Thomas Kanger. Han skriver deckare med en lätt politisk underton. Fruktansvärt välskrivna. Jag gillar vanligvis inte kolitiskt korrekt vänstervriden litteratur, men Kanger är en njutning på grund av sitt språk.
Jag är på väg ur nu, men tog en omväg via GW Persson som håller riktigt hög klass. Men jag håller med om att de är lite likadan allihop.
Tack för tipset! Jag har också svårt för politisk korrekt vänsterlitteratur, men jag kan ge det en chans.