Recension: Henry, Emily; Strandläsning; 2020

Tonårsböcker med romantik går för fort att läsa, så jag valde en feelgood för vuxna att slöläsa, Strandläsning av Emily Henry. Boken är utgiven på Lavender Lit och jag valde att läsa den via Storytel. Det är min nya grej nu, att läsa i telefonen på små raster och när jag nattar. Det ska vara lättläst och det ska vara kärlek och där passade Strandläsning väl in.

January har förlorat sin pappa och flyttar till hans semesterhus, som hon inte tidigare känt till. På hans begravning träffade hon hans älskarinna och hon klarade nästan inte av sveket. Det värsta av allt var att hennes mamma, som överlevt cancer två gånger, tydligen vetat om hela affären.

I semesterhuset träffar hon på en störig granne, som hon efter ett tag känner igen som den berömda författaren Augustus Everett, eller Gus som han kallades när January kände honom på collage. Januarys avsky mildras lite när hon inser att han känner igen henne och att han också har skrivkramp. De beslutar sig för att Gus ska skriva en romancebok och January en bok med olyckligt slut, alltså tvärt om mot vad de brukar göra. Det ingår också utbildning från bådas sida så att de måste hänga hela sommaren.

Strandläsning var precis vad man kan vänta sig, sexuell spänning och romantik. Jag gillar det här med att det finns något förflutet som binder dem samman. I den här boken var det ett grovhångel på collage, som aldrig ledde någonstans, men som ingen av dem glömt. Det var mysigt med författarskap i en småstad och en bra balans mellan svärta och glättighet. Det var inte heller för många pinsamma sexscener, utan helt lagom på den fronten också. Emily Henry lyckades med att behålla den sexuella spänningen genom hela boken.