Recension: Wennstam, Katarina; Döda kvinnor förlåter inte; 2023

Min mamma uppmärksammade mig om att Katarina Wennstam påbörjat en ny serie, Sekelskiftsmorden, som utspelar sig i slutet på 1800-talet. Döda kvinnor förlåter inte är den första boken och jag lyssnade på den på Storytel, inläst av Katarina Ewerlöf. Bookmark är förlaget som gett ut boken.

Vi får följa fyra kvinnor; Olga som är rik änka, Edit som är hennes hemhjälp, Fredrika som kommer för att vara sällskapsdam hos Olgas granne och Hildur som är portvaktens dotter i samma hus. På nyårsnatten 1895 hittas en unga kvinna död på gården. mellan hennes ben ligger det ett blodigt foster. Hildur blir första vittne och polisen på plats är Olgas son. De fyra kvinnorna förenas i sin nyfikenhet kring vad som hänt kvinnan, för det är kanske inte så enkelt som att hon avlidit efter en olaglig fosterfördrivning.

Döda kvinnor förlåter inte handlar om kvinnlig frigörelse vid förra sekelskiftet och mer specifikt om ensamstående mödrar och fosterfördrivning, som givetvis inte var tillåtet vid den här tiden. Boken belyser den dåvarande moralen, som finns kvar på olika håll i världen fortfarande, att kvinnor är de som är ansvariga för sin ”heder” trots att de blivit våldtagna. En fallen kvinna är en dålig kvinna, oavsett hur hon så att säga föll.

Det är en oerhört spännande deckare och mycket roligt att läsa en i de miljöer som Katarina Wennstam målar upp. Det märks att hon har gjort research och även om det lyser igenom lite väl mycket ibland, kan jag leva med det. Det som är lite jobbigare är att det är 2023 års värderingar som tillskrivs människor på 1800-talet. Syftet med boken är att belysa hur människor hade det förr och det blir ju fullkomligt obegripligt om människor då hade samma värderingar som nu. Men jag förstår ändå greppet, vi skulle inte fatta tycke för karaktärerna om de fick mer tidsenliga åsikter.