Joyce Carol Oates. Foto: privat, från bokmässan.se
Imorgon åker jag till bokmässan och även om jag i år, liksom ganska många andra år, känner mig lite ledsen över att de störa författarstjärnorna inte är där, ser jag fram emot att skymta Joyce Carol Oates. Jag säger skymta, för som deltagare på mässan med pressackreditering, kommer jag sannolikt inte få plats på det enda framträdande hon gör. Hon ska ta emot mässans eget nyinstiftade pris, Sjöjungfrun.
Jag skrev på Kulturkollo i förra veckan om en bok av Joyce Caol Oates som jag tycker mycket om och det är inte Blonde. För till skillnad från många andra tyckte jag inte alls så mycket om den. Jag håller inte den för hennes bästa på långa vägar.
Dödgrävarens dotter var den första boken jag läste av Oates och den tyckte jag om och jag fick mersmak. på den tiden fick jag mycket läsinspiration från Pocketshop och jag gick efter den boken in och köpte fler av samma författare. Den jag tyckte allra bäst om var Svart flicka, vit flicka. Det jag gillade så mycket med den var att den utmanade mig som läsare och att det inte var helt uppenbart vem jag skulle gilla och vem jag skulle tycka illa om.
Joyce Carol Oates sägs inte kunna få nobelpriset för att hon är för produktiv och kanske stämmer det. Jag tycker även att hon är lite ojämn. Alla böcker hon skrivit håller inte samma höga nivå.
Men om nu den megastora stjärnan bara gör ett framträdande så får jag glädjas åt att den stora stjärnan – Sofi Oksanen – gör desto fler.
