Unni Drougge har skrivit deckare och Bluffen är den första i en tänkt trilogi om antihjätlinnan Berit Hård, en kvinna som är misslyckad, fet och allmän missanpassad.
I Bluffen utsätts Jan Guillou för ett mordförsök på bokmässan och Berit Hård fångar överfallet på bild. Leif GW Persson kontaktar henne och erbjuder henne 100 000 för att hon ska intervjua Unni Drougge och luska ut vad hon håller på med. Drougge är en stor bordellhärva på spåren och Hård tvekar att föra detta vidare till GW. En rad mystiska saker händer kring Drougge och den tjackhora hon skriver en bok tillsammans med och den historian vävs samman med överfallet på Guillou. När Hård förstår vem som överföll honom bestämmer hon sig för att spela ett högt spel och göra sitt livs knäck.
Låter det rörigt? Det är det också. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför Drougge väljer att låta kända personer (och hon själv!) figurera i boken med delvis påhittade personligheter. Boken var så rörig i början och jag förstod inte riktigt vilket spår som var det viktiga, men efter sisådär 200 sidor (boken är knappt 500) kom jag in i det och överraskades av att bli nyfiken på hur det skulle gå. Och jag började motvilligt tycka om den till en början så hemska Berit Hård. Jag läser nog fortsättningen också.
Läs mer: Unni Drougge, Massolit förlag, Adlibris, Bokus, DN, Bokhora, Dagens bok