Jag läser massor av deckare och i år har det mest blivit nordiska deckarförfattare . Eftersom jag vet att många av mina läsa också läser deckare tänkte jag här ge en kort sammanfattning av årets deckarskörd, alltså de deckare som kommit ut på svenska i år och som jag har hunnit läsa. Jag har medvetet inte läst Camilla Läckbergs senaste, Änglamakerskan, eftersom den handlar om ett par som förlorat sitt barn och det klarar jag inte av just nu.
Karin Alfredsson – Pojken i hiss 54: Boken anser jag platsa i Feministbiblioteket så den är recenserad här.
Anna Bovaller – Äppelkyrkogården: Advokat Petra Wester är på uppdrag i Ungern och det är mycket hemlighetsmakeri kring det. Hennes dotter blir kidnappad och fallet går långt tillbaka i tiden, till Ungernrevolten 56. Det är en svensk deckare och det känns lite överdrivet med konspirationerna och den långsökta kopplingen. Dessutom innehåller boken lite för mycket sammanträffanden för min smak. Varning till alla föräldrar: Boken innehåller detaljer kring ett spädbarn som dör. Du gråter i en timma efteråt.
Carin Gerhardsson – Helgonet: Boken är spännande, men det är alldeles för osannolik för att jag ska gilla den. Boken hamnar under punkt 1 på listan över vad jag tycker är dåligt med deckare. Dessutom innehåller den detaljer som polisen fäster sig vid som är enormt konstigt. Att man har mobiltelefonen påslagen på natten är inget konstigt, Carin Gerhardsson.
Arnaldur Indriðason – Svart himmel: Den tredje boken i en tänkt kvartett. Huvudpersonen Erlendur försvinner i boken Frostnätter (bok ett i just denna kvartett) och bok två Mörka strömmar handlar om hans kollega Elínborg. Svart himmel utspelar sig samtidigt som Mörka strömmar och den har en annan kollega, Sígurdur Olí som huvudperson. Otroligt hemsk om sexuella övergrepp på barn. Kul att lära känna en annan polis i gänget bättre, men nu vill jag veta vad som hänt Erlendur!
Marie Jungstedt – Det fjärde offret: Jungstedt har blivit lite slentrian och det känns inte som att denna bok var riktigt genomarbetad. Man fattar redan på sidan fyra hur det hänger ihop och även om man inte vet exakt vem mördaren är så känns allt så oerhört enkelt.
Mons Kallentoft – Den femte årstiden: Boken anser jag platsa i Feministbiblioteket så den är recenserad här.
Denise Rudberg – Två gånger en vana: Boken anser jag platsa i Feministbiblioteket så den är recenserad här.
På pocket har jag läst följande nyutkomna böcker (de kom alltså ut inbundna 2010):
Kristina Appelqvist – Den som törstar: Den andra boken jag läser om universitetsrektorn Emma Lundgren. Som väntat blir det lite krystat att en rektor blir inblandad i ytterligare ett mord i Skövde. Bättre än debutboken Den svarta löparen, men lite för mycket osannolikheter för att jag ska kunna rekommendera den. Sedan bygger hela historien på att offret inte hört mördare eftersom hon sov med öronproppar, vilket hon alltid gjort. Den som sover med öronproppar vet att man hör när någon kommer in i rummet. Jag vaknar när mitt barn gnyr.
Mons Kallentoft – Vårlik: Boken börjar dramatiskt med att det smäller en bomb på torget i Linköping och man tror att det är på väg att bli den fånigaste storyn i mannaminne. Så är det lyckligtvis inte, men upplösningen är alltför dramatisk i min smak.
Viveka Sten – I grunden utan skuld: Jag gillar Viveka Sten för att hon har ett lite feministiskt tema i och med böckernas ena huvudperson, Nora Linde, sätter sig upp mot sin man och svärmor som vill att hon ska leva ett mer traditionellt överklassliv än vad hon själv önskar. I grunden utan skuld är inte hennes bästa bok och punkt x på listan över saker jag gillar med deckare uppfylls inte. Vet inte om jag kommer att läsa hennes nästa bok då jag vet att bokens andra huvudperson förloras sitt barn i plötslig spädbarnsdöd. Fixar inte sådant numer.
