Jag hade inte tänkt lägga mig i diskussionen om den lyckliga skilsmässan. Jag är själv lyckligt gift men förstår givetvis att vissa äktenskap borde upplösas å det snaraste. Frågan var då bara om Sveland/Wennstam i och med sin bok glorifierar skilsmässa eller om de för in en ny dimension i det nykonservativa 2000-talet.
De olika bidragen i boken behandlar antingen egen skilsmässa eller den skilsmässa som föräldrarna genomgick. Alla har de gemensamt att en skilsmässa var bättre än det trasiga äktenskapet som föregick den. Debatten kring boken har handlat om att Sveland/Wennstam glorifierar singellivet och varannan-vecka-föräldraskapet och sätter sina egna intressen före barnens. Jag kan tycka att båda sidor skriker lite för högt. Å ena sidan så är det alldeles självklart att vissa äktenskap måste upplösas, både för de vuxna och för barnens skull. Å andra sidan så är det lite för enkelt att säga att mamma blir gladare och därmed en bättre mamma vid en skilsmässa. Mian Lodalen skriver i sin text att hon tror att alldeles för många par stannar kvar för länge i relationen. Efter att ha gjort liknande iakttagelser som Lodalen (par som moltiger i varandras sällskap) samt läst på nätforumet Familjeliv är jag beredd att säga att folk kanske binder sig för fort. Man skaffar barn med fel person och sedan är man fast. Många kanske borde ta ansvar före de sätter barn till världen helt enkelt.
Läs debatten i tidningarna och döm själva vad ni tycker: Aftonbladet, DN, Expressen, GP, SvD
Läs mer: Adlibris, Bokus, Maria Sveland, Atlas
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Happy, happy – en bok om skilsmässa av Maria Sveland
2 kommentarer
Håller med om att det skriks mycket på båda sidor. Tror dock att jag står på författarnas sida. Att skilja sig är i grunden aldrig något positivt, men det är nog oftast ett bättre alternativ än att fortsätta med en relation som inte fungerar. Äktenskapet har traditionellt sett varit en kvinnofälla, möjligheten att skilja sig är för vissa det enda sättet att sätta sig själv fri. De konservativa offrar gärna individers frihet på moralismens altare, och det köper jag, som Liberal Feminist, aldrig.
Så långt håller jag också med författarna. Jag tycker dock att debatten runt boken har handlat lite om att man som ensamstående mamma ha så många fördelar i att kunna förverkliga sig själv samtidigt som man glömmer bort att vara ifrån barnen kan vara en enorm sorg (detta har tex Mia Skäringer beskrivit i sin bok Dyngkåt och hur helig som helst). Men ett kraschat äktenskap bör ju se som någon form av misslyckande och jag är beredd att tro att många upplösta äktenskap/förhållanden med barn beror på att man bundit sig (dvs skaffat barn) för tidigt. Ett barn är sällan lösningen på problemen i dåliga förhållanden, men många verkar fortfarande tror att så är fallet (eller iaf är beredda att chansa). Andra kanske är rädda för att aldrig bli föräldrar om de inte sätter fart.
Men självklart ska alla dåliga äktenskap upplösas, oavsett hur de ingicks!