Då var det dags för första kultursvepet efter semestern. Jag vill även passa på att gratulera min egen redaktion på Kulturkollo, eftersom Kulturkollo fyller 10 år idag. Nu har ju inte jag varit med mer än ett par månader, men jag vill ändå säga grattis till oss! Idag får ni några artiklar från NU och Kulturkollo i sommar, men även två artiklar från idag.
Sportjournalistik
Om ni har missat att jag skrivit om idrott även i tidningen NU så kan ni läsa mina artiklar här. Den som jag ännu inte berättat om här, är den om sportjournalistisk. Jag lajvar ju sportjournalist lite då och då här på bloggen, senast under OS veckorna som precis varit. Idag är inte sportjournalistik referat längre, utan det handlar om mycket mer.
– Vi kan inte konkurrera med att bara skriva snabba referat utan nu är det mycket mer analyser och förhandsdiskussioner. Mitt jobb är mer att vara krönikör och reflektera och se helheten, till exempel över något mästerskap som EM eller OS. Samtidigt så tycker jag att nyhetsjakten förr om åren också var bra journalistik, säger Anders Lindblad, SvD:s numer ende sportjournalist till mig i en intervju tidigare i somras.
En annan sida av livet i DDR
Jag har läst en bok, Katja Hoyers DDR bortom muren. Det var en intressant bom som fokuserade på människorna i DDR och den nostalgi över det som varit som fortfarande finns i det före detta landet. Ur recensionen:
Släktingar i väst gjorde att många i DDR förstod att det fanns saker som de före detta landsmännen hade tillgång till och som de inte kunde köpa i Östtyskland. Erich Honecker försökte att tillgodose befolkningens behov av kaffe, jeans och rockmusik, ibland med riktigt gott resultat. Statligt subventionerade Levis-jeans var dock inte hållbart i längden och de egna inhemska varianterna var inte så bra på grund av dålig tillgång till ordentliga råvaror.
De DDR-medborgare som inte var intresserade av politik, hade jobb, en modern lägenhet och en Trabant kunde ha ett ganska bra liv, om än kanske något enahanda. Hoyer beskriver både tryggheten som många upplevde och sedan, efter återföreningen, saknade. Hon beskriver också den leda som drabbade många för att de inte fick resa som de ville och att jobben var ofta var tråkiga. Hon utelämnar inte heller terrorn, förföljelserna eller avlyssningarna.
Reseberättelse på Kulturkollo
Jag har legat lågt med det mesta under sommaren, så även min aktivitet på Kulturkollo. En text hann jag dock med. Jag ville följa upp en tidigare text om att planera en kultursemester med barn. Det blev en utvärdering om hur det gick. Från texten:
Många museer och upplevelser har barnanpassade guidningar eller aktiviteter och det som är bra med svenska Pommern är att mycket också finns tillgängligt på svenska. Det är inte nödvändigt för vår snart tonåring, men dock för åttaåringen som har svårt att hänga med på engelska. Det var egentligen inte själva kulturaktiviteterna som var det svåra, utan vad man skulle göra emellan. Och bad visade sig vara nyckeln.
Vi hade oerhört tur med vädret, måste jag säga. Lite regn några dagar, men för det mesta sol och varmt väder. Våra semesterbilder visar många mörka moln, men det var ändå varmt. För oss som badar när det är 15 grader i Sverige, var badtemperaturen skön (18-20 grader) och stränder finns det gott om. Hela Polens östersjösträcka och stora delar av Rügen är täckt med finkorning strand.
Vi lärde oss att speed-bada. Tre bytte om snabbt och hoppade i vattnet. Den fjärde (jag) bytte om medan de andra badade och när pappan kände sig klar körde vi ett byte. Allt medan vårt strandläger endast bestod av en påse med kläder och handdukar (den ickebadande föräldern stod upp). Tyskarna slår läger och har tält, staket och sandborrar i sitt strandbagage. För dem måste vi sett mycket märkliga ut som bara var där för vattnet.
Slutligen en baktanke
Jag är tillbaka på tidningen och såklart skriver jag baktankar igen! Nu en om veckans stora tomhet – den efter OS. Från texten:
Även om ett OS alltid är ett OS och roligt oavsett om det innehåller svenska framgångar eller inte, är just svenska framgångar något som såklart ger en extra krydda. Jag nämnde pingisfebern, men vi får absolut inte heller glömma beachvolleybollen. Sarah Sjöström och Armand Duplantis i all ära, men det mest fantastiska svenska guldet måste ändå vara det i beachvolleyboll.
För 28 år sedan gjorde sporten sin entré på OS-programmet och då avfärdade jag den som en idiotsport som var påhittad för att få icke sportintressrerade att titta på halvnakna människor. Men så fyra år senare hette Sveriges deltagare Berg och Dahl och det var ju lite kul. De var dock långt ifrån medaljer så jag tappade snart intresset. Men nu, nu har Berg och Dahl, förlåt Åhman och Hellvig, förgyllt många av mina timmar framför TV:n och det gav utdelning. Inte bara gav det guld, det gav mig ett nytt intresse för volleyboll. Det går inte säga annat än att det är enormt spännande.
