Recension: Oksanen, Sofi; I samma flod; 2024

Jag skrev en recension av I samma flod av Sofi Oksanen i NU i veckan. Boken har undertiteln Putins krig mot kvinnorna, vilket också var min rubrik på recensionen. Det här är en omarbetat version av den texten som går att läsa i sin helhet här. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Sofi Oksanen ser sig själv som en postkolonial författare och hon frågar sig varför västvärlden inte uppmärksammat Rysslands kolonisation när man gjort upp med sin egen. Hon frågar sig hur många folkomflyttningar, deportationer och erövringskrig som behövs för att vi ska se det de håller på med som kolonialism.

Detta hänger ihop med att västvärlden – och Putin själv – var oerhört förvånade när kriget inte var över på ett par dagar. Sofi Oksanen menar att hade vi förstått Ukrainas historia, hade vi också förstått deras motstånd och vilken kraft det har. Det är många som trott på Rysslands bild de velat sätta att Ukraina och Ryssland dela historia. Det är inte hela sanningen. Det finns en unik ukrainsk historia, och som vi alla har fått se, en ukrainsk nationalkänsla.

Sofi Oksanen skriver också om andra minoriteter i Sovjetunionen, främst som sin egen – den estniska. Estniska unga män skickades för att kriga i Afghanistan och det var – precis som nu – för att Ryssland helst inte vill ta av sina egna unga män i krig.  Det är samma nu i Ukraina, bara det att det inte är ester, utan andra minoritetsfolk från delar av Ryssland som förmodligen aldrig sett Moskva eller S:t Petersburg. Unga män i Ryssland har i alla tider skickas till krig de inte har en aning om varför de förs och som de inte har något som helst att göra med. De är helt enkelt bara kanonmat.

I samma flod är även en feministisk analys av Putins krig. Han använder sig av feminismen för att vända sina egna kvinnor emot västvärldens frihet. Feminismen är roten till allt ont. Hans egen befolkning är så hjärntvättad att till och med kvinnorna tycker att det är ok att våldta ukrainska kvinnor, bara makarna använder kondom. Detta enligt avlyssnade telefonsamtal mellan ryska soldater och deras nära och kära.

En stor strategi för Ryssland är att trollfabriker försöker splittra den feministiska rörelsen i väst. Sofi Oksanen ägnar ett kapitel åt detta och åt att förklara att det inte är en tillfällighet att kvinnor inom politik och samhällsdebatt hotas och förföljs.

Jag tyckte att I samma flod var oerhört bra och besvikelsen över att Sofi Oksanens senaste bok inte var en roman, gick snabbt över. Det är inte precis någon feelgood-läsning, så det är inte en bok man läser ut i ett nafs. Jag kände att varje kapitel behövde eftertanke och varje fruktansvärt fakta behövde tas in och bearbetas. I samma flod är årets bästa bok för mig, Sofi Oksanen visar att hon även kan skriva fackböcker.