Weldon, Fay; En hondjävuls liv och lustar; 1983

Massolit förlag har i år givit ut denna feministiska klassiker på nytt. Förordet är skrivet av Unni Drougge och hon menar att boken fortfarande är rolig, men att den inte riktigt håller som feministisk idag 32 år senare. Jag håller med henne.

Ruth är den stora, fula, hemmafrun som blir lämnad för en yngre, snyggare och mer framgångsrik kvinna. Istället för att deppa ihop, bestämmer hon sig för att hämnas. Hon hämnas inte bara sin man, utan även (och kanske främst) den andra kvinnan. Hon börjar med att bränna ner sitt och mannens hus, dumpar sedan sina barn hos paret och söker upp den andra kvinnans mor och ser till att dottern får henne på halsen. Det går sedan vidare till allt grövre hämndaktioner och även om man kan småskratta åt det när man läser, så är det oerhört tragiskt.

Jag håller med Drougge om att det inte är särskilt feministiskt att hämnas den nya kvinnan, hon har ju faktiskt inget att göra med sveket. I En hondjävuls liv och lustar är mannen den riktiga skitstöveln, som även sviker den nya kvinnan när han tröttnar. Dock kan man känna sympati emellanåt för den försmådda kvinnan som lever ut det som många andra bara tänker. Sammanfattningsvis kan jag säga att det var roligt att läsa boken, men som den feministiska klassiker det är måste jag ändå säga att den inte håller idag och jag skulle inte placera den i en feministisk kanon.

Läs mer: Massolit förlag, Adlibris, Bokus
Andra bokbloggar: Bokbrus, Enbokcirkelföralla, Pocketpinglorna, Boknea