Ikväll har vi bokcirkel med Läsa jorden runt. Jag bestämde helt enhälligt att vi skulle läs något från Ukraina och valet föll på Serhij Zjadan och eftersom hans bok Depeche Mode var den mest tillgängliga på svenska, tog vi den. Under läsandets gång har flera kommentarer om att den är svårläst och märklig trillat in, så det lär bli intressanta diskussioner! Boken är utgiven på 2244, ett bokförlag som riktade in sig på översatt litteratur från Svarta havsregionen. På svenska kom den 2014 och i original tio år tidigare.
Charkiv 1993, strax efter Sovjetunionens sammanbrott. Ett gäng killar försöker anpassa sig till den nya tiden, men är mest intresserade av sprit och droger. De letar efter en vän och någons styvpappa ska begravas. Det är fragmentariskt och poetiskt och är egentligen inte mycket till sammanhängande historia. Det är mest samma personer som återkommer, mer än att det är något som för en historia framåt.
Trots brist på handling och trots att jag egentligen avskyr fragmentariska berättelser så var det här extremt underhållande. Det är dråpliga replikskiften och komiska missförstånd staplade på varandra. När en person ringer in till ett radioprogram och pratar om Depeche Mode och hur hans kompis brukade runka till en affisch med dem, var det svårt att inte le stort. Skrattade högt gjorde jag när en klämkäck amerikansk väckelsepastor håller en predikan som översätts av en fördomsfull och moralistisk tolk, vars extremt bristfälliga engelskkunskaper inte hindrade henne från att ”översätta” predikan.
Jag tror inte att jag kommer att jag kommer att bära med mig Serhij Zjadan ”proletärpunks”-roman särskilt länge. (Obs! Det är genren som kallas proletärpunk, och har absolut inget att göra med titeln. Depeche Mode är inte och har aldrig varit ett punkband.) Det är dock en bok som fyllde sitt syfte som underhållning och som var rolig. Det var också spännande att läsa något från Ukraina och om den postsovjetiska tiden i landet.
