Nu har jag varit tvåbarnsmamma i hela fyra år. Det har både gått fort och varit en enormt lång tid. Selma föddes en solig försommardag i maj 2016 och hon tog plats direkt. Det var självklart att hon var en del av familjen redan från början. Nu känns det så konstigt att vi var en barnfamilj före henne.
Selma är glad och lekfull och samtidigt mycket bestämd. Hon är övervallande med kärlek och tacksamhet och hon älskar att kramas och pussas. Hon kan samtidigt vara lika arg och upprörd som hon blir euforiskt glad så livet med Selma är aldrig tråkigt. Det kan vara jobbigt och kärvande, men knappast långrandigt. Hon kan leka fint med sin nästan fem år äldre storebror, men de kan också bråka och reta gallfeber på varandra. Idag har de hållit sams och enats i att pannkakor och våfflor är bästa middagen.
Idag fick hon paket på sängen från oss i familjen och när vi kom hem från förskolan ringde vi facetime med mormor och morfar och farfar när vi öppnade deras paket. Det blev ett bra upplägg och så fick släkten vara med på ett hörn. Dessutom drunknade hon inte i paket på morgonen.
Selma fick en fin klänning hon spanat på länge i en liten (och dyr) leksaksaffär i Hammarby Sjöstad. Diademet fick hon av brorsan och det är nu inte längre bland oss. Dålig kvalitet och Selmas nyfikenhet i kombination med kraft, leder ofta till att saker får en kortare livslängd. Hade dock hoppas mer än ett par timmars överlevnad för denna krona.
Kalaset var i söndags och vädret var mycket blandat. När vi började var det varmt och soligt, men det kom lite regnstänk på oss också mellan varven. Två kompisar och två kusiner kom och en storebror arrangerade all lek. Vi var ute så allt var coronavänligt och skönt för föräldrarna. Vi serverade inte så mycket sötsaker eftersom det inte är Selmas grej, utan mer popcorn och salta pinnar – och smörgåsrån! Det var Selmas kalas så det är klart att hon fick det hon ville ha.
(Ballongen, som kostade nästan 200 kronor, flög givetvis till väders. Fadern, som är av den blödiga typen, åkte och köpte en ny. På födelsedagen klämde hon sönder den. Nu får det vara nog, även om tårarna var många. Hon är stark den lilla rackaren!)
