Då har jag kommit frma till Tove Janssons novellsamling Det osynliga barnet i min coronatröstläsning av Muminböckerna. Jag valde att läsa den boken eftersom noveller inte gör sig lika bra att lyssna på, tycker jag. Jag har dessutom hittat mina Muminböcker nu så det var bara att ta fram boken.
Det osynliga barnet är en samling oerhört fina noveller om Mumintrollen där flera kända och några okända karaktärer dyker upp. Novellen i titeln om det osynliga barnet, var nog min favorit. Den handlade om en flicka som bott hos någon som behandlat henne med kyla och det gjorde henne osynlig. Efter ett tag hos Muminfamiljen träder hennes konturer åter fram. Novellen Granen handlar om när Muminfamiljen vaknar mitt i vintern och firar jul under stor misstänksamhet och rädsla. Den novellen har blivit en bilderbok som min Selma fick i julklapp. Den rekommenderar jag verkligen!
Återigen var det en underbar Muminbok som skänkte mig tröst i denna svåra tid. Mitt i allt det jobbiga med social distansering så har jag förlorat en mormor som inte stod ut med ensamheten på hemmet. Hon var 102 år så det var dags, men det gör ändå ont. Mumintrollen var underbara att läsa om efter det dödsbudet.
Nu har jag en bok kvar att läsa, Pappan och havet, och ytterligare en bok att skriva om, Sent i november.
