Jessa Crispin vill inte länge kalla sig feminist. Hon menar att feministen är urholkad och har tappat sin mening. I Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest (Daidalos 2017) berättar hon vad hon tycker att feminismen borde vara.
När jag läser skakar jag på huvudet och nickar i samförstånd, om vartannat. Därför är jag inte feminist ger onekligen blandade känslor. Om jag börjar med vad som fundamentalt skiljer oss åt så är det vår ideologi. Jag är liberal. Crispin uttalar inget specifikt men menar att för att vi ska få jämställdhet så måste kapitalismens krossas. Jag anser inte, vilket Crispin gör, att kvinnliga VD och presidenter inte spelar någon roll så länge systemet är detsamma. Däremot håller jag med om att feminismen inte bara är en symbolfråga. Det är inte bara att sätta på sig en ”girlpower”-tshirt och sedan är det klart. Man måste även fylla ut tröjan. Feminism är inte heller lika med att man som kvinna får göra som man vill. Å andra sidan måste inte alla kvinnor vara feminister.
Jag tyckte att Crispins viktigaste poäng var att det är systemet som ska krossas, även om jag kan se vikten av kvinnliga ledare. Att se till strukturer innebär också att inte se till män som individer. Det är inte fruktsamt att rikta allt engagemang mot en man. Crispin tar upp många fall där en feministisk lynchmobb fått män sparkade från sina jobb och uthängda i media, trots att rättsväsendet gett dem rätt i domstol. Det här har jag tänkt många gånger på i Sverige också. Innan du skriker att domen är åt helvete när en våldtäktsman går fri – läs domen! I vissa fall kan den faktiskt vara befogad. En man ska inte dömas för våldtäkt på en kvinna om bevis inte finns. Då fungerar inte vårt rättsväsende. Kvinnor ljuger också ibland. Det får vi aldrig bortse ifrån.
Jag ser poänger med att feminismen är mainstream, men jag förstår också Crispin att det inte är det viktigaste att få med alla på tåget. Vi får inte tappa bort oss för att attrahera så många som möjligt. Framförallt måste vi inte anpassa oss till vad män tycker, Många män försöker ju få oss till det hela tiden. Vi får aldrig ge efter.
Nu har jag mest lyft fram det positiva med boken. Det var mycket jag inte gillade. Till exempel tror jag att det är viktigt med ett försvar och kvinnor i försvaret. Jag tror att det är direkt vansinne att inte bekämpa förtryckare såsom talibaner. Dessutom tror jag att små feministiska segrar är ett steg på vägen. Crispin verkar tro motsatsen. Boken är också mycket amerikansk och jag hoppas och tror att många saker är bättre i Sverige. I Sverige finns en utbyggd barnomsorg vilket gör att feminister inte måste välja att kämpa för ett bättre system eller betala sig ur patriarkatet (som hon anser att rika kvinnor gör med exempelvis barnflickor och städhjälp).
Jag kan skriva hur mycket som helst om den här. Det här var det mest intressanta debattinlägg jag läst på senare tid om den samtida feminismen. Välskrivet och välargumenterat! Någon som vill cirkla om den?
Läs mer: Adlibris, Bokus, Hanneles bokparadis, SvD
