Moppar i centrala Saigon.
Detta är kapitel sju i min skönlitterära följetong På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har träffats i Bangkok och bestämt sig för att resa tillsammans. De har besökt Kambodja, men varit tvungen att lämna Sihanoukville pga av oväder. De är på väg till Saigon i buss.
En buss, visserligen med AC och hyfsat bekväma säten, men dock en buss. Den skulle ta evigheter. Nina och Calle hade kommit varandra närmare natten i Sihanoukville. Ninas känslor inför Calle var oerhört blandade. Hon tyckte genuint otroligt bra om honom, men hon hade ingen lust att falla för honom. Han var snäll och rolig men skulle aldrig passa in i hennes övriga liv. Det hade ju inte Thomas heller gjort, men nu när hon lyckats skaka av sig honom ville hon tillbaka till sitt gamla liv.
Före resan till Asien hade Nina försakat festandet, dels för att Thomas ville det, men också för att hon skulle ha tid att jobba. Hon hade fått ett deltidsjobb på ett företag som växeltelefonist och hon hade jobbat där flera timmar i veckan. Hon pluggade mellan telefonkopplingarna. Vartenda öre sparade hon till hennes och Thomas drömresa till Asien. Eller snarare hennes drömresa. Thomas hade bara låtsas, eller åtminstone valt att knulla Susanne före att resa väg med Nina.
Det blev en lång och ganska hemsk natt på bussen och Nina kände att Calle verkligen fått känna på hennes sämsta sidor. Hon hade gnällt typ hela resan, men Calle hade bara tålmodigt försökt att lugna henne. Hon hade bland annat fräst åt honom när han plockat fram sin mobil och undrat hur sjutton han hade råd att surfa på kambodjanska lansbygden.
– Jag slog på roamingen för att boka ett hotellrum åt oss, svarade Calle utan minsta antydan till irritation.
Väl framme i Saigon tog de en taxi till Saigons motsvarighet till Kao San Road. Det var oerhört varmt. Hotellet visade sig hur som helst sakna fönster. Calle skämdes över missen, men Nina försäkrade om att de kunde leva med fadäsen. Sängen var ganska liten och de skulle bara ha varsitt lakan att skyla sig med. Det skulle bli betydligt mer intressant hur de skulle tackla det, tänkte Nina. En ilning gick genom hennes kropp. Ville hon ligga med honom? Hon slog genast bort tanken. De hade kommit att bli alldeles för goda vänner för att det skulle funka att ha sex.
Under dagen försökte de kryssa sig in emot stan till fots. Det var sannerligen inte enkelt att korsa gatorna där en miljon moppar körde förbi och där trafikljus var extremt sällsynta. De försökte följa efter lokalbefolkningen i den mån de fanns sådana att följa efter. Det tog mycket lång tid. Nästan framme i stan såg de den berömda katolska kyrkan som är en av Saigons sevärdheter. Den låg helt omgiven av moppetrafikerade gator. Calle och Nina tittade på varande, skrattade och Nina sa att katolska kyrkor har hon sett förr och de struntade i att försöka gå dit.
Centrala Saigon, eller Ho Chi Minh som staden officiellt heter, men som både Nina och Calle hellre kallade sitt gamla namn, var en stad av kontraster. Å ena sidan traditionella vietnamesiska hål-i-väggen-restauranger och å andra sidan glassiga gallerior och märkesbutiker såsom Gucci och Louis Vuitton. Försäljare på gatan sålde t-shirts med hammare och skäran eller Herald Tribune och The economist. På krigsmuseet kunde de se hur vietnameserna såg på Vietnamkriget. Hatet mot USA och vad landet gjort var inget de försökt att dölja. Samtidigt verkar vietnameserna idag var mycket intresserade av amerikanernas pengar. ”We didn’t faught the american peaople, we faught the american mperialists” sa en guide på museet för att hålla sig väl med alla amerikanska turister. Nina blev oerhört berörd av museet. Det var otroligt hemskheter som USA utsatte Vietnam för. Ändå hade museet en fadd eftersmak. Det var en historia skriven av vinnarna, som gjort Vietnam till den diktatur det är idag.
Efter krigsmuseet besökte de det bisarrt museum, Reunificansion palace. Återföreningspalatset var ett monument över den sydvietnamesiska presidentens bostad. Det skulle nog fungera som avskräckande och att besökarna skulle förfasa sig över hur lyxigt presidenten i fiendeland hade bott, men framstod mer som en parodi från en finlandsfärga på sjuttiotalet. Det var i vilket all Ninas tanke när hon såg det.
Efter en lång dag på stan gick de förbi Rex hotell, ett stort och pampigt hotell i centrala Saigon. De erbjöd en buffé för 150 kronor på deras takterrass. Där var det svalare och det erbjöds all form av asiatisk mat med varma rätter och bland annat en hel båt full med is och på den sushi och sashimi. Nina tyckte att det var i dyraste laget, med tanke på att Vietnam var oerhört billigt och de hade ätit för 20 kr till lunch. Calle insisterade på att bjuda och Nina var för sugen för att säga nej. Hon ville gå lös på isbåten och allt som fanns där. Lukterna och smakerna överväldigade henne och det tog en lång stund innan de hade börjat prata.
När de väl kommit över den första lyckan som äkta sann matglädje kan skänka en, pratade de mycket om politik. Nina var van vid att hennes vänner var ganska opolitiska och att det ofta tyckte som majoriteten. Slentrianmoderater brukade hon kalla dem. Med Calle kunde hon verkligen diskutera dagens upplevelser och stöta och blöta sina egna argument. Nina kunde inte minnas när hon fått sådan intellektuell stimulans av någon vän tidigare. Dessutom verkade de ha ungefär samma politiska värderingar.
Det ingick gratis vin i buffén och ju längre kvällen led, desto mer personliga blev samtalen. Nina satt och tryckte på en sak som hon inte visste om hon skulle berätta, men å andra sidan skulle det förmodligen bli konstigt om hon inte sa något. De var inte vänner på Facebook än så hon skulle kunna undvika det. Hon sjönk in i sina tankar när Calle frågade vad hon funderade på. Då valde hon att berätta.
– I övermorgon är det min födelsedag.
Tidigare kapitel
