På en strand i Sihanoukville

Det har känt lite svårt att få ner detta kapitel i skrift, eftersom jag vet vad det ska mynna ut i, men inte exakt hur mycket jag ska berätta. Hur som helst, här är kapitel 6 i följetongen På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har kommit fram till Sihanoukville där de bestämt sig för att öppna sig för varandra och berätta varför de reser ensamma.

Nina vaknade i en varm stuga där AC:n fungerade hjälpligt. Hon var oerhört bakfull och upptäckte att hon var ensam. Ångesten kom över henne. De hade druckit på stranden och pratat om allt, nästan hela natten. Hon vågade knappt tänka på vad hon hade sagt.

– Shit alltså, då vinner du över mig med hästlängder, sa Calle när hon avslöjat vad som fått henne att fly.

– Alltså, nu överdrev jag, svarade Nina. Susanne var inte min bästa vän. Men just då var hon den tjej jag umgicks med mest. Mina vänner gillade inte min pojkvän så jag gled ifrån dem. Jag förstod dem ju egentligen hela tiden, Thomas är lite speciell och rätt så kontrollerande, men vi hade kul ihop.

Hon tystande och tittade ut över havet. Calle öppnade en öl och gav henne. Hon fortsatte:

– Jag förstod väl ganska snart att förhållandet med Thomas inte var superbra, men eftersom jag var bränd av en tidigare kille så var jag tacksam över att få total uppmärksamhet från en kille och ha en pojkvän någon som bara brydde sig om mig. På minussidan var att han ville att jag skulle göra avkall på vissa saker, men det kunde jag ta.

– Avkall på vad då, undrade Calle.

– Inte festa så mycket, stanna hemma hos honom. Osv. Han var sjuk, någon muskelsjukdom, jag fick aldrig veta närmare. Så han ville aldrig gå ut eller hitta på något. Innan honom var fester och sprit en ganska stor del av mitt liv.

Hon hade berättat vidare om hennes och Thomas rätt så stillsamma liv tillsammans och hon hade inte uteslutit det mest intima – att han varit helt urusel i sängen.

– Det var tillslut sexet som blev det största problemet. Han hade typ aldrig hört talas om klitoris och ännu mindre att det vore en god idé att pilla lite på den.

Calle skrattade. Inte på ett elakt eller hånfullt sätt, utan mer deltagande. Just där och då hade Nina inte ångrat att hon sagt något. Bakfull i deras primitiva stuga kände hon något helt annat. Prata sex med killen som hon nu helt plötsligt tydligen delade rum med på en resa var väl egentligen inget som hon hade tänkt sig och hon ville inte direkt att han skulle veta att hon haft ett kasst sexliv. Hon låg och vred sig i sin bakfylleångest och sträckte sig efter mobilen för att se vad klockan var. Den hade hunnit bli tio. De hade väl kommit i säng vid femtiden och ingen människa i hela Sihanoukville kunde spottas från stranden där de satt. Ingen av dem hade märkt att allt hade stängt ner bakom dem under natten. De fick använda mobillamporna för att hitta tillbaka till stugan.

Nina undrade var Calle hade tagit vägen och det var inte utan att hon kände en viss oro. Inte för att hon inte var kapabel att fortsätta resan på egen hand, men hon hade verkligen ingen lust till det. Dessutom visste hon att hon skulle börja grubbla på varför han försvunnit. Hon lugnade sig när hon såg hans ryggsäck och tänkte att han inte var så angelägen om att fly från henne att han skulle lämna sina tillhörigheter i en avkrok i Kambodja.

Det var inte bara Nina som hade pratat under natten. Calle hade berättat om sitt ex som inte verkade veta vilket ben hon skulle stå på. Ena dagen var hon himlastormande kär och allt var bra och andra dagen orkade hon inte med ett förhållande. Calle berättade att han hade haft ett stort tålamod med henne för att hon mådde dåligt, men att han nu hade insett att hon tog mer än hon gav. Han hade gjort slut, dragit till Asien och hoppats att han skulle finna sig själv igen.

Plötsligt knarrade det till i den gamla dörren till stugan och Calle kom in.

– Ledsen att inte kunna fixa en decent frulle, men du sa ju att du förut hade kunnat leva på cola zero och snickers.

Han kastade varorna på henne och hon åt tacksamt. Han hade även köpt en liten påse chips. Han hade kommit ihåg vad hon gillade. Denna lilla gest gjorde henne så tacksam att hon nästan rodnade.

– Vi har ett stort problem! Det verkar vara något slags oväder på väg hit från södraVietnam, berättade Calle. Jag tog mig frihet att köpa en bussbiljett till oss båda till Saigon i kväll. Det tar 15 timmar, men vi är väl riktiga backpackers?

Calle blinkade åt Nina som slängde sig på sängen med ett stön. Hon hade jobbat hårt för att få råd med en resa till Asien och råd med lite extravaganser. Dvs slippa långa bussresor och bo på råtthål till hotell. Hon förstod att Calle hade en än större budget och det passade henne för det mesta bra.

– Jag träffade en svensk tjej, sa Calle. Jag frågade om det gick att få tag på flygbiljetter. Hon förklarade för mig att här flyger ingen. Vi får vara goda backpackers och ta bussen härifrån.

Han skrattade.

– Eller ärligt talat var jag orolig att inte få biljetter. Det var rätt hysteriskt när ryktet om ovädret gick. Jag vet inte om det stämmer, men kände att vi kanske inte heller så jättegärna stannar i detta ruckel en natt till.

Nej, Nina var nöjd med beslutet och började packa ihop sina saker. Hon var dessutom mycket nöjd med att de nu var ett ”vi” som skulle resa vidare.

Nästa kapitel >