Då var det dags igen. Almedalen. Jag har varit tveksam länge till om jag verkligen vill åka, men nu när jag jobbar med Lärarförbundets opinionsbildning i Almedalen så känns det bra att åka.
Jag var, min feministiska retorik till trots, tveksam till att lämna Selma hemma de nätter jag ska vara borta. Operation ta med familjen inleddes. Maken var ok med på det, men såg väl inte jättemycket fram emot att få tillbringa dagarna i Kneippbyn med en snart sexåring som bara vill bada och som tror att han kan simma och en ettåring som också vill bada men som inte har någon aning om att man behöver kunna simma. Det kändes inte som ett jobb för en.
De senaste veckorna har varit kaosartade eftersom vi försöker vänja den lilla av med amningen. Det har gått bra, såhär med facit i handen. Men en sak är lite jobbig, hon har visat att hon är vrålhungrig halv fem. Hon vill inte göra morgon då, utan hon somnar om efter lite mat. Jag ammar, men det räcker inte. Hon vaknar efter en stund och vill ha mer. Jag är säker på att det är hungrig hon är eftersom hon faktiskt pekar på det andra bröstet när hon äter för att hon vill ha mer. Jag måste få henne att ta flaskan. Det finns inget som blir bra av att behålla amningen som det ser ut nu.
Det är två månader kvar till Almedalen och om två månader ska jag har klippt amningen helt. Jag tror att jag nu ser ljuset i tunneln och därför klarar av att fatta beslutet att åka utan Selma. Ibland är teori mycket enklare än praktiken, men jag är glad att beslutet är fattat att åka.
Då återstår bara att fråga vilka fler som ska dit och som vill dricka ett glas rosé med mig!
Ingen SM i politisk innebandy i år. Detta är fortfarande mitt knasigaste Almedalen-minne. Juli 2010.
