Pernilla Alexandersson var arg och gravid och det mynnade ut i boken Gravidilska (Atlas). Hon var mest förbannad att den svenska förlossningsvården går på knäna och att det gått så långt så att ett barn dog (2015). För ett år sedan var jag också gravid. Och ganska arg. Det kändes självklart att läsa den här feministiska gravidboken!
Det började inte så bra. Alexandersson radar upp en massa saker som gör henne gravidarg och när hon säger att det borde vara varningstexter på så kallad gravidfarlig mat så börjar jag bli arg. Inget skulle göra mig ilsknare än att bli fråntagen mitt eget omdöme på ett sådant sätt. Jag ville fatta mitt eget beslut om att äta pastöriserad brie eller kallskuret. Men så blir vi sakta men säkert vänner igen. Hon har gjort en gedigen undersökning bland barnmorskor som har fått värdera sin vardag Många vittnar om stress och om svårigheter att utföra sitt uppdrag. Den yttersta konsekvenser blir att barn dör, men också att kvinnors underliv trasas sönder i onödan.
Kvinnor behöver mer information och mer kunskap om sitt födande och dess konsekvenser och förlossningsvården behöver mer resurser, det är väl de främsta slutsatserna i boken. I det sista kapitlet går Alexandersson in på att att kvinnor behöver makt att bestämma själva. Vi ska få välja den vård vi vill ha. Det var då jag verkligen älskade boken. Jag kände inte alls igen mig i Alexanderssons rädsla och jag ville inte föda med en doula. Jag önskade föda med så mycket bedövning som möjligt. För Alexandersson var det tvärt om. Det som jag i början tänkte inte gällde mig, kom jag sedan på i allra högsta grad gäller mig. För det handla rom mångfald, information och adekvat vård. Det behöver alla föderskor, oavsett önskan eller grad av rädsla.
