Som barn får flickor hjältinnor som sedan följer oss genom livet. I Mina hjältinnor – eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket (på svenska 2015 på Albert Bonnier förlag) läser den brittiska dramatikern Samantha Ellis om sina gamla favoritböcker och betraktar sina barndomsidoler med vuxna ögon. Hennes litterära hjältinnor får nu stötas och blötas igen. Var de verkligen så bra som hon tyckte? Var hjältinnorna så goda feministiska förebilder som hon velat tro?
Ellis är irakisk judinna uppvuxen i England, och Mina hjältinnor är en historia om författaren själv, berättad med hjälp av barndomens idoler. Läsaren får följa hennes liv via universitetet upp i vuxenvärlden, samtidigt som hon kritiskt granskar Den lilla sjöjungfrun, Anne på Grönkulla, Lizzy Bennet och Scarlett O’Hara. Hon gör feministiska analyser, hyllningar och sågningar och konstaterar bland annat att Anne på Grönkullas adoptivmor Marilla är en stor feministisk hjältinna, medan Lizzy Bennets far i Stolthet och fördom kanske inte är så god som han verkar.
Samantha Ellis skriver pratigt och glättigt om sin uppväxt och greppet att samtidigt väva in betydelsen av vissa romaner och romanfigurer är förvisso intressant, men främst på grund av de romaner hon behandlar. Förkunskap om dem är ett krav. Den som känner igen romanfigurerna kan också kanske känna igen sin egen uppväxt eller sitt eget förhållande till böckerna. Annars är det ganska mycket en monolog skriven av en person som är rolig och bra på att skriva, men vars egen livshistoria inte är intressant nog att bära hela boken.
Spontant kanske det låter otroligt politiskt korrekt att låta barndomens och tonårens hjältinnor analyseras sönder av en vuxen genustänkande person, som en gång älskade böckerna. Som om böckerna inte skulle kunna vara god litteratur i sin egen rätt. Men det är faktiskt intressant.
Ellis analys av familjen Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom är lysande. Så uppfriskande att få se den hysteriska modern och den lugne, sympatiske fadern ur ett nytt perspektiv! Varför är pappan så cool när han vet att hans familj hamnar på bar backe så fort han är död? Vilken mor skulle inte bli hysterisk vid tanken på det öde som väntar hennes döttrar om de inte blir gifta?
Så faller Mr Bennets charmiga fasad när Ellis påminner om att det faktiskt inte är han, utan hans familj, som kommer att drabbas av betydligt sämre tider om döttrarna inte gifter sig rikt.
Det är den typen av feministiska analyser som lyfter boken och som gör att jag kommer att minnas den länge.
Läs mer: Adlibris, Bokus, Magasinet Neo, GP, SVT
