Det är inte så ofta jag läser chicklit nuförtiden med Julie Cohens Drömmar, dårskap och en kär liten sak handlar om IVF och fertilitetsproblem så jag kände att jag var tvungen att läsa den. Massolit förlag gav ut boken 2015 på svenska.
Ben är gift med Claire och de har svårt att få barn. Efter 10:e IVF-försöket lyckas Claire äntligen bli gravid, men det slutar i ett tidigt missfall. Hon bestämmer sig då för att det får vara nog. Ben vill verkligen inte ge upp och hans önskan efter ett biologiskt barn är otroligt stark. Hans bästa vän Romily erbjuder sig en kväll på fyllan att föda deras barn. Eftersom Claires ägg är dåliga ska Romily också vara den biologiska mamman. Sedan går allt fort och inom loppet av någon enstaka vecka är Romily gravid. Allt kompliceras av det faktum att Romily är kär i Ben, något som de andra inte vet. Än.
Som ni kanske vet vid det här laget har jag varit i samma sväng själv. Nu har jag ju haft det lite lättare eftersom barn nummer ett kom på första IVF-försöket medan det barn jag nu bär tog betydligt längre tid. Att ge upp för oss hade såklart varit otroligt mycket enklare än för Claire och Ben som inte har något barn. Kanske därför tyckte jag att det inte var trovärdigt. Det var något som skavde. Varför var det så viktig för Ben att få ett biologiskt barn. Varför stod de inte i adoptionskö? Och om det nu var så viktigt för Claire att bli mamma så att hon inrutat hela sitt liv efter det och dessutom känt så starkt att hon bara vill vara mamma så att hon skulle sluta jobba, varför ger hon upp? Varför propsar inte hon på adoption? Och kanske framförallt, varför var äggdonation från Romily inte ett bättre alternativ om det nu var äggen det var fel på?
I början av boken ville jag bara kräkas på all konservatism och hemmafruvurmande, men ju längre boken lider desto mer feministisk blir den faktiskt. Claire vill inte längre vara hemmafru, Hon vill arbeta och finna någon mer mening med sitt liv mer än att bli mamma. Romily är en hårt arbetande singelmamma med moderna idéer som står i fin kontrast mot Claires perfekta yta och en oväntad vänskap dem emellan får Claire att modernisera sina idéer. Det är ett litet plus.
Det är en feelgoodroman, men det står klart ganska tidigt att det inte finns något perfekt sockersött slut. Någon kommer att bli besviken och någon kommer att förlora ett barn. Hemskt egentligen och jag hade svårt att skaka av mig obehaget efteråt. Roligt i vilket fall att det skrivs om IVF och ofrivillig barnlöshet. Det är bra med tanke på alla böcker och filmer där ett samlag leder till barn.
