En av mina favoritböcker när jag började läsa själv var Fjärde linjen av Has Erik Engqvist och Uno Palmström. Jag var eventuellt lite för ung för jag minns att jag tyckte att den var bra, men lite jobbig att komma igenom. Det blev aldrig några fler böcker i samma serie, för känslan från första boken vill inte infinna sig fort nog. Det hade jag dock tänkt att ta igen nu i vuxen ålder.
Fjärde linjen har ett tydligt fotbollstema. Emma, Lisbeth och Gabriella spelar fotboll. De vinner en cup på midsommar, men på natten händer det fruktansvärda att tjejen som avgjort finalen genom att göra självmål, hittas mördad. Som om det inte vore nog blir deras coach anklagad för mordet. Tjejerna bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt och rädda sin lagledare. De får hjälp av Matti som är lite yngre och god vän till den anklagade, samt lite ofrivilligt från Emmas bror Robban. Tillsammans bildar de fem klubben Fjärde linjen.
Det är feministiskt, fast det kanske inte var författarnas avsikt. Det är mycket snack om att tjejer visst kan spela fotboll och det är tjejerna som lyfter den här historien och det är dem som är i fokus. Emma drömmer om landslaget och har Pia Sundhage som förebild. Boken är från 1987 och jag må säga att den var progressiv för jag har då haft den i skallen sedan jag läste den någon gång strax efter utgivningen. Den utspelar sig 1980 och har en härlig koppling till politik och kärnkraftsomröstningen. De tre linjerna fick ge namn åt tre spelstilar, men den fjärde linjen visade sig var vinnarlinjen i den aktuella cupen mot betydligt svårare lag än de tidigare mött. Bokens slut är lite vemodigt, men realistiskt om hur någon som en gång dömts av pressen är dömd även när han är rentvådd.
Lika bra som jag mindes den och faktiskt en mycket bra bok om tjejer och fotboll. Jag ska som sagt läsa de andra böckerna som jag inte orkade då, när jag var tio.
