När jag läste Hemlängtan av Michelle Magorian när jag var tolv år, tyckte jag att huvudpersonen Rustys mamma Peggy Dickinson var värsta ragatan. När jag läste om boken som 37-åring såg jag en feministisk förebild som under andra världskriget såg till att få ett yrke och blev bra på det. När hennes man sedan kom tillbaka från kriget kunde hon så småningom bryta sig loss för att hon hade något att falla 
tillbaka på. Äktenskapet var långt ifrån kul och den som vant sig vid friheten vill gärna inte leva med en auktoritär man. Och Peggy behövde inte det heller.
Den lite kalla bilmekanikern som inte riktigt visste hur hon skulle hantera sin dotter som haft ett fantastiskt liv som evakuerad i USA, var en mer komplex person än jag tyckte när jag var tolv. För hennes mål att göra det bästa för sina barn och tillslut lämna sin man blir dagens feministiska förebild.
