Äntligen, äntligen, äntligen! Nu börjar Eurovision Song Contest och ikväll är det semifinal med Sverige. Detta mina vänner, är SÅ mycket bättre än den svenska melodifestivalen. Jag skulle gärna skippa alla deltävlingar, men eurovision-finalen har jag bara missat än enda gång sedan 1985 och den gången var det för att gå på fest dit en kille jag var kär i skulle komma. Jag ångrar det beslutet än idag.
Men, säger ni, det ÄR ju för trist nu när Östeuropa dominerar så mycket. Det är ju alltid någon obskyrt land som vinner varje år. Är det verkligen så?
Nu har jag undersökt tävlingen de senaste 15 åren, vilket ungefär är så länge länder från Östeuropa varit med. På den tiden har ett Östeuropeiskt land vunnit sex gånger. Hur många gånger under samma period har ett Nordiskt land vunnit? Jo, exakt lika många gånger! Sverige har vunnit två gånger, Danmark två och Finland och Norge en gång var. De senaste fem åren är fördelningen Västeuropa fyra gånger, varav Norden tre och Östeuropa i form av Azerbajdzjan en gång. Se tabell nedan (Turkiet räknar jag varken till Väst eller Öst):
1999 Sverige
2000 Danmark
2001 Estland
2002 Lettland
2003 Turkiet
2004 Ukraina
2005 Grekland
2006 Finland
2007 Serbien
2008 Ryssland
2009 Norge
2010 Tyskland
2011 Azerbajdzjan
2012 Sverige
2013 Danmark
Östdominans? Snarare Nordisk dominans! Och röstar på varandra gör vi också. Fy på oss.
För att bli lite mer seriös så tycker jag ni alla ska läsa var Hanna Fahl skrivit om EBU och politiken. Med ett Ryssland som tågat in i Ukraina så går det snart inte att hålla sig neutral längre. Dessutom vill flera länder få slippa att sända Österrikes eftersom de representeras av en transa i år. Hanna Fahl avslutar sin artikel:
Politiskt eller ej, så är det dags för EBU att slå fast några grundläggande riktlinjer som avgör vilka länder och tv-bolag som får delta. Att man tillgodoser mänskliga rättigheter. Att man står upp för jämlikhet. Att man inte diskriminerar på grund av ras, kön eller sexuell läggning. Det är enda vägen framåt för en tävling som säger sig handla om gemenskap.
Ikväll hejar jag på Island, Holland och Sverige såklart. Island är så mycket nittotalsnostalgi att jag tror att det blir en röst på dem. Att de dök upp i klänningar för att som vita privilegierade heteromän visa sitt stöd för andra könsroller än de traditionella gör inte saken sämre precis (se Hanna Fahls text). Så heja Pollapönk! (Och heja Sanna!)
