Idag börjar Eurovisonvecka på Feministbiblioteket. Välkomna hit och ni kommer att få läsa mycket om Eurovsion-relaterade saker under veckan. Såklart kommer det även att vara analyser och gissningar. Jag tänkte inleda med att berätta om min kärlek för festivalen och varför den betyder så mycket för mig.
Jag har aldrig varit ett fan som engagerat mig och rest på finalen över hela Europa, men sedan 1985 har jag bara missat en final och det var 1998. Det satt hårt åt men att bjuda en kille jag var kär i på tentafest, trumfade att se finalen. Jag tänkte att man kunde göra både och, men risken för att han då skulle tacka nej, var överhängande. Därför blev det snack i korridorsköket istället för att se Dana international vinna. Jag har ångrat det ända sedan dess.
När jag var liten var det en festival som var spännande att se och jag älskade musiken. Sedan blev jag lite äldre och kalenderbitare. Det är ett mönster jag känner väl igen hos min son nu. Jag lärde mig allt om vinnarländer, svenska bidrag och statistik. Runt 1987-89 (har inte koll på exakt när) gick det ett TV-program med Jacob Dahlin där han gick igenom gamla festivaler och jag spelade in den på video och såg det hur många gånger som helst, till någon av misstag råkade spela över det.
1990 hände det något. Muren hade fallit och i runda slängar hälften sjöng om ett enat Europa. Jag rös. Bättre skulle det bli. 1993 fick EBU flera nya medlemmar och Eurovision exploderade i antal deltagarländer. Det hade blivit politiskt fast det inte skulle vara det och för mig var det fantastiskt. Det fina var att det forna öststaterna också kunde konkurrera. 1994 kom Polen tvåa med en fantastisk låt och Ungern fyra med en, enligt mig, ännu bättre låt.
90-talet var ett årtionde av hopp. Diktaturer hade fallit och demokratier växte fram ut den gamla kommunismen. Till och med Ryssland kunde bli ett bra land, i alla fall i tankarna hos den naiva. I det ljuset var Eurovision en fantastisk tävling. Alla sjöng dessutom på sina egna språk. Sedan lättades språkreglerna upp och även om det inte berodde på det så bröjade östeuropeiska länder vinna lite väl ofta och det blev ett tag nästan ointressant igen.
Så hände det nya saker, bland annat tack vare Svante Stockselius, svensken som ansvarade för Eurovision i sju år i början på 2000-talet. Juryn återinfördes delvis och man införde semifinaler. Det blev ännu mer en show, på gott och ont, men med åren har det verkligen satt sig. Den som ser en gammal festival på Öppet arkiv tycker nog att det går skrattretande långsamt och är helt outhärdligt tråkigt.
Idag är Eurovision en folkfest som hyllar våra olika kulturer i Europa och är en form av gemenskap som jag älskar. Sedan är jag vuxen nog att erkänna att jag tycker om musiken. Den här veckan ser jag alltid fram emot och i år slår jag på stort. Ni ska få hänga med mig genom gammalt och nytt och allt möjligt som hör Eurovision till.
Välkomna!
