1974 vann ABBA Eurovision Song Contest i Brighton med Waterloo. Det var på många sätt startskottet för en ny era i Eurovsionsammanhang. Nu vann en stor poplåt och inte en tradiotionell ballad på franska. Efter 1974 var det mågna bidrag som lät och såg ut som ABBA som deltog och som också toig hem segern.
Här hemma i Sverige var det inte bara stolthet kring ABBAs seger. Nu skulle Sverige stå som värd för festivalen 1975 och det möttes av enorma protester. Om detta berättas det i dokumentären Det svenska schlagerkriget i SVT. Såhär 50 år senare kan det vara svårt att förstå den enorma ilskan som Eurovision medförde och för att greppa måste man förstå tidsandan.
På 70-talet sköljde en vänsterväg över hela världen. I Sverige yttrade den sig genom den så kallade proggmusiken. Det fanns många självständiga skivbolag som drevs av marxistiska ideal där man ville äga hela produktionskedjan. Man vände sig emot kommersialismen och den som symboliserade kommersiell musik var Stikkan Andersson. Således var ABBAs vinst i Brighton något att slå dubbelt mot, det var både populärmusik och Stikkan Andersson i ett.
Som protest mot Eurovisionfinalen i Sverige, anordnades en alternativfestival på Gärdet i Stockholm och denna festival sändes av TV2, samtidigt som Eurovision sändes i TV1. I programmet får vi följa förberedelserna till de båda musiktillställningarna och personerna som var med berättar om sina minnen. De gamla proggarna är fortfarande mycket stolta över att ha vunnit schlagerkriget, vilken man väl ändå får säga att de gjorde. SVT sände ju den konkurrerande musikfestivalen.
Karin Falck berättade om sitt framförande som konferencier och att hon skrivit manuset själv, utan att någon ens läst det, något som skulle vara helt otänkbart idag. Det var också oerhört säkerhetspådrag i det som idag heter Älvsjömässan, något man vid den här tiden inte var van vit. Baader-Meinhofligan hade visserligen inte ockuperat Västtyska ambassaden i Stockholm än (Eurovision var den 22 mars och ockupationen var den 25 april 1975), men terrorgruppen satte skräck i Europa och dessutom hade Sverige skakats av flygkapningen på Bulltofta av kroatiska Ustaša tre år tidigare.
Före Eurovsion kommer alltid Melodifestivalen och det gick ett rykte om att juryn hade blivit tillsagda att välja en slätstruken låt. Om detta är sant får vi aldrig veta, som en av deltagarna i programmet säger. Sant är dock att en slätstruken låt valdes. Jennie, Jennie med Lasse Berghagen var en klassisk Eurovision-låt som inte allt kunde leva upp till ABBA-nivån. Två låtar som dock skulle kunna gjort det var den av ABBA utlånade låten Bang a boomerang med Svenne och Lotta och den kanske mest spelade mello-låten genom tiderna – Michelangelo med Björn Skifs.
Efter det slätstrukna deltagandet valde SVT att hoppa av Eurovision. Protesterna och den alternativa festivalen hade blivit för mycket och Sverige deltog inte 1976. Jan Gradvall är med i programmet och kommer in på politiken. Det blev en borgerlig regering 1976, för första gången på 40 år, och ett missnöje hos svenskarna började gro. Det var många som helt enkelt inte tyckte att det var ok att staten skulle bestämma vilken kultur vi skulle konsumera. Vid den här tiden hade proteströrelser lyckas får flera populära musikprogram nedlagda, men vid Svensktoppen tog det stopp. Eurovision var också populärt och många ville se Sveriges återkomst. Så blev det också och 1977 var Sverige tillbaka igen.
Jag tyckte att det var en mycket intressant dokumentär, men hade velat haft lite mer av politiken. Det var ju roligt att se att de gamla proggarna fortfarande tyckte att de haft rätt, men som liberal hade jag velat höra med av Jan Gradvalls klocka utläggningar om hur det svenska folket protesterade mot att kommersialismen skulle vara något fult och att det fanns finare kultur att konsumera.
Det var också roligt att höra samma Gradvalls tankar kring den oerhört tråkiga Jennie, Jennie, där han menade att Doin’ the omoralisk schlagerfestival, som spelades på den alternativa festen, var betydligt bättre än Lasse Berghagens nummer i Eurovision. Han håller för övrigt Michelangelo som den bästa mello-låten genom tiderna, något som jag absolut kan hålla med om. Det är faktiskt en skam att den inte vann.
