Det var längesedan jag blev så nedstämd av ett dödsbesked som jag blev precis nu. En av mina absoluta favoritförfattare Slavenka Drakulic har gått bort, 76 år gammal. Det är ju ingen ålder! Hon levde tillsammans med sin svenska make, journalisten Richard Swartz, i Wien, Stockholm och i kroatiska Istrien. Det lustiga är att jag läste henne nyligen. I maj läste jag om Katt i Warszawa och skrev om den på Kulturkollo.
Slavenka Drakulic var en av dem som tidigt lyfte feministiska frågor i Jugoslavien. Hon var också en stark röst mot det kommunistiska förtrycket. Jag är lite ledsen för att jag inte kan läsa hennes första bok, som är en feministisk pamflett. Den finns tyvärr bara på kroatiska. Jag har skrivit om henne som feminist och det var hennes feministiska åsikter som fick henne lämna Kroatien:
1990 lämnade hon Kroatien av politiska skäl. Hon och fyra andra kroatiska journalister anklagades för att vara ”häxor” och att de ”våldtog” Kroatien. Orsaken var att de, enligt artikelförfattaren Slaven Letica (rådgivare åt dåvarande president Tudjman), inte såg serbiska våldtäkter i krig som systematiska, utan pratade om ett generellt problem att kvinnor våldtas i krig. Det var att försköna serbernas brott. Efter den artikeln fick Drakulic ta emot dödshot och blev utfryst av sina vänner. Hon flyttande då till Wien, där hon träffade den svenska utrikeskorrespondenten Richard Swartz, som hon gifte sig med 1993.
Jag har läst hennes romaner, både om kriget i Bosnien och om Frida Kahlo, men det är hennes essäer som jag tycker mest om. Balkan express, Café Europa och Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna är böcker jag läst fler gånger. Snart förmodligen en gång till.
Jag hoppades att hon hade mer att ge, fler böcker i sig. Men nu har hennes fantastiska röst tystnat och jag är väldigt ledsen för det.
