Jag läser just nu mycket från min bokprenumeration från Tranan. Heaven av japanska Mieko Kawakami kom i höstas och eftersom det är asiatiskt tema i världsläsningen med Kulturkollo, passade jag på att läsa den. Jag kommer att fortsätta mer fler asiatiska böcker som jag har oläst hemma. Vibeke Emond har översatt boken till svenska från japanska.
En skelögd pojke är extremt mobbad och blir slagen, sparkad och förnedrad i skolan varje dag. En dag får han ett brev från en klasskompis, en tjej som utsätts för samma saker som honom, där hon säger att hon är hans vän. De utvecklar en vänskap och försöker ta sig igenom vardagen tillsammans. De kan inte hjälpa varandra när våldet bryter ut, men de finns där för varandra och sopar upp spillrorna efteråt.
Boken handlar om mobbingens mekanismer och varför det inte går att ta sig ur. Pojken får möjlighet att prata med en av sina mobbare, som säger att han inte blir mobbad för sin skelögdhet, utanför att de helt enkelt kan mobba honom och de har roligt när de gör det. Inte svårare än så. Svårare för pojken att acceptera. Det gör att han får fundera mycket på sina ögon och vad det är som orsakar vad. Hans vän går längre in i en depression och slutar tvätta sig och slutar äta, vilket kommer att öka på mobbingen mot henne.
Det är en hemsk bok på många sätt, men ändå fin i den udda vänskapen. Japansk litteratur är ofta mycket inre tankar och inte sällan står udda personer i centrum. Det är inget förskönat och Heaven är definitivt inte något kärlekshistoria. Det är ett jobbigt tema och även om boken var lättläst, var det svårt för mig att ta den till mig.
