Paradise är en novellsamling om riktigt störiga människor av Nanna Johansson (Albert Bonniers förlag). Jag föll för beskrivningen att det handlade om riktigt obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt och valde att läsa boken.
Det är riktigt obehagliga kvinnor. Den jag tyckte var mest obehaglig var hon som inte kunde välja sida när hennes man valde att slå systersonen sönder och samman för att han hade ett förhållande med deras son. Alkoholisten som hjälper till med mobbingen mot sin dotter ligger inte långt efter. Det var också några som jag tyckte rikgit synd om, som tonårstjejen som hamnat i skymundan för sin bråkiga syster och hon som gör bort sig i en politisk debatt i Almedalen.
Jag trodde att jag skulle skratta, men jag rös mest. Det var inte bara obehagliga kvinnor, utan också obehagliga historier. De kröp innanför skinnet på mig och trots att jag vill skumläsa lite för att slippa obehaget så kände jag mig tvungen att ta till mig varje detalj. Det är oerhört skickligt skrivet och att bara komma på tanken att skriva på det här temat förtjänar en eloge. Nu vill jag bara skaka av mig boken. Det är ingen jag vill bära med mig länge, men jag misstänker att jag kommer att göra det ändå.
