Idag recenserar jag Emilia Harts roman Kvinnorna på Weyward cottage på Kulturkollo. Boken har stort fokus på samspelet mellan människor och djur och Kulturkollo har tema djur och natur nu i maj, så den passar ypperligt in på det temat. Här skriver jag om boken så som jag brukar skriva om böcker. Boken gavs ut på svenska 2025 på Printz Publishing och jag lyssnade på den.
Altha, Violet och Kate lever i olika tider, men har liknande erfarenheter. De har alla tre ett nära band till djur och de har alla tre erfarenhet av mäns våld mot kvinnor. Det börjar med Kate som lever i nutid, som flyr en våldsam relation till en stuga som hon nyss ärvt av sin gammelfaster. Släktingen är Violet, som växer upp med en överbeskyddande pappa under andra världskriget. Hon är mer eller mindre inlåst på godset och en dag kommer en potentiell friare dit. Istället för att uppvakta finkänsligt, våldtar han Violet. Altha lever på 1600-talet och är anklagad för häxeri för att hon fanns i närheten när hennes barndomsväns make trampades ihjäl av sina egna kor.
Det var en riktig bladvändare, men sammantaget blev det lire mycket. Jag har svårt för magisk realism och i detta fall häxkonster. Violets närhet till djur och ovilja att äta dem, var fin, men korpar på axlar och spindelinvasioner hade jag betydligt svårare för. Dessutom blev kvinnokraften och systerskapet lite för stark emellanåt. Jag gillar inte när kvinnor framställs som det starkare könet eller när kvinnors naturkraft klarar allt. Jag var exempelvis tacksam över bedövning under min förlossning, för att ta ett exempel från mitt eget liv. Jag behöver inte demonstrera någon slags kvinnlig djurisk råstyrka för att vara en bra feministisk kvinna.
Bortsett från detaljer som jag irriterade mig på, var det en spännande roman som var oerhört lättläst och som passade mig mycket bra att lyssna på när orken inte fanns till läsning eller andra aktiviteter.
